Två dagar innan Hansen Conference & Event skulle berätta för de anställda om att det var uppsägningar på gång gick företaget med i arbetsgivarorganisationen Almega. Då kunde man göra upp med TCO-förbundet HTF om vilka som skulle få sluta. I frånvaro av kollektivavtal skulle Las-regeln ”sist in, först ut” ha gällt utan pardon, istället blev det mangling mellan arbetsgivare och fack.

Företaget fick punga ut med 50 månadslöner för att slippa turordningslistan, och HTF fick skifta ut pengarna bland dem som sades upp. Dyrast blev kalaset för fem anställda kvinnor som inte var medlemmar i facket. Enligt turordningen skulle fyra av dem fått behålla jobbet, men HTF såg till att de alla fick sluta – och det utan att få mer än smulor. En av de fem, som hade jobbat i firman i nio år, fick en månadslön. En HTF-are som varit anställd lika länge fick tio gånger så mycket.

De fem kvinnorna fick ingen chans att förhandla för egen räkning. Företaget sade nej och de anställda själva är inte betrodda med förhandlingsrätt, utan den ligger hos facket. I högtidstalen finns regelverket till för att skydda den enskilda människan. I verkligheten får hon lätt klämskador när de stora elefanterna dansar.

Men denna gång var inte sista ordet sagt i och med ombudsmännens handslag. De fem kvinnorna fick juridiskt stöd från Centrum för rättvisa (CFR), det stämdes för diskriminering vid Göteborgs tingsrätt och sent i fjol slutade alltsammans med förlikning. CFR-chefen Gunnar Strömmer berättade historien vid stiftelsens femårsjubileum i Stockholm i tisdags.

Sedan starten 2002 har CFR visat att det går att bygga idéburen juridisk verksamhet på grundval av frivilliga gåvor. Man har sett till att enskilda människor, som annars inte skulle ha haft en sportslig chans, har fått sin sak prövad i domstol. Man har vunnit viktiga mål mot staten i Högsta domstolen och Regeringsrätten. CFR är nytt och har bara tre-fyra medarbetare anställda, men hur många gamla väletablerade intressen kan visa upp en liknande meritlista?

Centrum för rättvisa har också gjort något av värde för hela samhället genom att sätta strålkastarljuset på individen och bidra till ökad respekt för hennes fri- och rättigheter.

Vårt land är kollektivens förlovade land. Stjärnorna i pjäsen är stat och partier, ”parter” och ”remissinstanser”. Den berömda Modellen är typiskt nog en idé om samarbete mellan stora centralorganisationer. Företagare och företag föses ihop under rubriken ”näringslivet” och tilltalas av statsmakten som om de var en homogen klubb med en enda åsikt.

Det blir inte plats över till individerna. Man hör visserligen väldigt mycket om mänskliga rättigheter i debatten, men då handlar det om storslagna, politiska mål eller om länder långt borta.

Enskilda anställda – här hemma, i Sverige – får uppleva att en fackförening, som de inte ens är med i, företräder och motarbetar dem samtidigt. Enskilda studenter diskrimineras när universitet kvoterar efter kön eller härkomst. Enskilda människor lever i förtvivlad, mångårig väntan på att rättsmaskineriets kvarnar ska mala. Men sådant har varit problem i maktens döda vinkel.

Teologen Michael Novak berättar i en av sina böcker om när det brast för en sovjetisk förhandlare i Genève: ”Vad har mänskliga rättigheter med Andrej Sacharov att göra? Han är bara en individ som bor i Gorkij. Vad har individer med mänskliga rättigheter att göra?”

Vad betyder en enda enskild människa jämfört med statsnyttan och de stora samhällsprojekten? Så tänker den som inte ser träden för bara skog, eller för sina drömmar om väldiga skogar. Och i sin folkhemska lightversion har hållningen gjort sig påmind även hos oss, kanske synliggjord som allra finast i Jan Troell-filmen Sagolandet.

I rättssystemet pågår nu omprövning, och det har vi inte minst Centrum för rättvisa att tacka för. Sverige har blivit medlem i EU, Europakonventionen har blivit svensk lag, och plötsligt rymmer verktygslådan skarpa redskap till den enskildes försvar. Det har CFR upptäckt och tagit till vara.

Men inte bara juridiken, utan också politiken i stort, behöver ruskas om och avkollektiviseras. Det har talats mycket om systemskifte, men det riktigt angelägna är perspektivskifte: ett byte från socialingenjörernas utgångspunkt till den självständiga medborgarens. Företagsklimat och skola, välfärdspolitik och skatter, blir bra först när de utgår från den enskilda människan och visar respekt för hennes förkovran, förmåga och integritet.

Här finns en stor utmaning för Alliansen, och inte bara för den.