Betygsättningen i den svenska skolan är en sorglig historia. Vissa lärare är stenhårda, andra alltför generösa. På en skola gäller återhållsamhet, på en annan har alla vallar brustit. I takt med att närhetsprincipen har övergivits på många håll och antalet friskolor har exploderat har betygen blivit ett konkurrensmedel. Som skolorna själva kontrollerar.
Riksrevisionens granskning av statens styrning och granskning av betygsättningen, som presenterades igår, är i långa stycken en rapport om frånvaro av effektiva kontrollmekanismer. Det är hög tid att sådana införs.
Problemen har uppmärksammats länge. Redan 2000 kunde Skolverket konstatera betydande brister i likvärdigheten i betygssättningen mellan landets skolor. Ändå har man förlitat sig huvudsakligen på stödmaterial med mer eller mindre allmänt hållna betygskriterier och råd. Och problemen har bestått.
Som forskarna Magnus Henreksson, Jonas Vlachos och Örjan Hansson framhöll nyligen (Axess nr 3/11) finns det skolor där över hälften av eleverna fått högre betyg på gymnasiekursen Matematik B än på det nationella provet i samma ämne. Det skulle vara mer av ett inflationsproblem än ett rättviseproblem om det inte också fanns en betydande mängd skolor där det inte fanns en enda elev som fick bättre betyg än på provet. Och av 60 skolor som granskats av Skolverket var snittskillnaden 26 procent.
Hur kan de här enorma skillnaderna ha kunnat bestå? Som Riksrevisionen framhåller är mängden aktörer en stor utmaning. Betygssättning bedrivs i Sverige av 45000 lärare vid 1700 skolor, ägda av 870 huvudmän. Rektorerna har ett visst granskningsansvar, kommunerna och de privata huvudmännen likaså. Staten utfärdar riktlinjer med ett verk, Skolverket, och försöker granska med ett annat, Skolinspektionen. Skolverket samlar in avvikelser från de nationella proven, Skolinspektionen ska reagera på dem.
Det saknas helt enkelt ett samlat grepp för att granska svenska skolor idag. Brister leder till rapport efter rapport, men inte till tydliga reaktioner mot de enskilda skolorna.
De nationella proven blir fler och fler, men rättas fortfarande av elevernas vanliga lärare, som dessutom lätt kan titta på proven i förväg.
Den nya skollagen, som börjar tillämpas från halvårsskiftet, stärker statens sanktionsmöjligheter mot skolor som inte sköter sig. Men sanktioner är ointressanta om inte granskningen fungerar tillfredsställande. Där finns mycket kvar att göra för att få Skolinspektionen att göra det som Högskoleverket idag gör på ett så effektivt sätt med den högre utbildningen.
Metodiska och regelbundna kontroller måste göras till norm. De nationella proven måste utnyttjas fullt ut som styrmedel. Det kräver att proven är anonyma och rättas av lärare på andra skolor, som inte har någon aning om varifrån proven kommer. Avviker betyget från provet ska det kunna motiveras.
Rätt använda är betyg det mest rättvisa urvalskriterium som finns. Men då måste alla elever mätas efter samma måttstock. Det kommer att kräva mycket arbete. Och mindre naivitet.
