Våren 2005 fick fem Göteborgskvinnor sparken när deras arbetsgivare i förhandlingar med Handelstjänstemannaförbundet, HTF, och i enlighet med kollektivavtalet, gjorde upp om undantag från turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd, Las. Detta trots att fyra av de fem kvinnorna borde ha fått stanna kvar enligt principen ”sist in, först ut”.
De fem som fick sparken var inte medlemmar i HTF, och när de krävde att själva få förhandla om sina uppsägningsvillkor, sade företaget nej. I Sverige binds även den som står utanför facket av den här typen av överenskommelser och har ingen rätt att föra sin egen talan.
För att få med HTF på avsteg från turordningsreglerna gick företagsledningen med på att betala ut 50 extra månadslöner till samtliga anställda som hade sagts upp, elva personer totalt. Fördelningen av de extra månadslönerna bland de uppsagda fick skötas av HTF. De extra månadslönerna gick huvudsakligen till de fackanslutna. De fem kvinnorna som stod utanför HTF fick åtta månadslöners
avgångsvederlag att dela på.
De tre HTF-medlemmar som förhandlade med arbetsgivaren erhöll 10 månadslöner var - en av dem hade varit anställd i företaget i nio år. En av de fem kvinnorna, som stod utanför facket, hade också varit anställd i nio år - hon fick en månadslön i avgångsvederlag i utbyte mot att hon, utan att ha rätt att förhandla själv om sin uppsägning, undantogs från principen om ”sist in, först ut” i Las.

Gunnar Strömmer och Clarence Crafoord på Centrum för rättvisa skrev i förra helgen på DN Debatt (15/10) att de bestämt sig för att företräda dessa fem kvinnor i Göteborgs tingsrätt i en stämning om brott mot den negativa föreningsrätten i Lagen om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Den negativa föreningsrätten innebär att ingen kan tvingas att tillhöra en sammanslutning (precis som att alla har rätt att bilda och ansluta sig till föreningar, vilket är den positiva föreningsrätten).
Den branschorganisation på
arbetsgivarsidan som företräder företaget i fråga hävdar att det är ”naturligt” att HTF har valt att fördela fler månadslöner på sina medlemmar än icke-medlemmar (alltså anställda som inte har haft rätt att förhandla sina egna villkor) och att detta inte står i strid ”med god sed på arbetsmarknaden”. Men när blev elakhet god sed?

Göteborgsfallet sammanfattar väl ett av de stora problemen på arbetsmarknaden - de som vill stå utanför facket, använda sig av sin mänskliga rättighet till negativ föreningsfrihet, blir rättslösa visavi just den organisation som de vill stå utanför.
Vi har på senare tid hört till och med ledande borgerliga politiker utropa sig till kollektivavtalsfantaster, tala sig varma om fackföreningarnas bidrag till stabiliteten på den svenska arbetsmarknaden och hävda att Las inte utgör ett större problem.
Sådan nyvunnen entusiasm kanske dämpas något om man uppmärksammar att priset för detta system är långtgående kränkningar av den negativa föreningsfriheten, av rätten att inte tvingas vara med i en organisation som man vill stå utanför och rätten att inte bli företrädd av den.