På universitetet var det någon lustigkurre som retade vår professor med att beskriva forskning enkom som insamlande av andras data, omstuvning av desamma samt en på egen hand författad sammanfattning. Beskrivningen stämmer utmärkt på SNS nya rapport Konkurrensens konsekvenser, med det enda undantaget att man inte samlat in särskilt mycket data.
När SNS forskningschef Laura Hartman på gårdagens seminarium presenterade rapporten hävdade hon att objektivitet och strikt fokus på kalla fakta har varit vägledande i arbetet. Hennes opponenter gjorde sig enligt Hartman dock skyldiga till det rakt motsatta: ideologiskt värderande kritik. Det är knappast vederhäftigt att bemöta kritik med att de som uttrycker den helt enkelt tycker fel.
Rapporten ska enligt SNS bjuda på ny forskning om huruvida privata välfärdsaktörer i vården och skolan har lett till effektivisering och högre kvalitet. Den innehåller tyvärr inget av det utlovade. I Hartmans slutord skriver hon ’’att några tydliga slutsatser inte kan dras i rapporten’’, eftersom ’’slutsatsen är att kunskapsläget inom många områden är anmärkningsvärt begränsat.’’
Här måste aktuella forskare ändå uppmärksammas på att en konstaterad brist på forskning om effektivisering och kvalitetshöjning knappast kan vara detsamma som att just effektivisering och kvalitetshöjning helt har uteblivit. Forskning som resulterar i konstateranden att underlag och data saknas liksom i uppmaningar att andra därför borde forska mer om detta, kan väl lika gärna beskrivas som lobbying för viss forskning som banbrytande vetenskap?
Utöver forskningschef Hartman har ytterligare sex forskare bidragit med varsitt kapitel. Det något besynnerliga består i att Hartmans slutsatser inte verkar grundade på övriga forskares resultat. Tvärtom påstås i slutsatserna flera gånger raka motsatser till vad som beskrivs i rapporterns övriga delar.
Medan Hartman exempelvis hävdar att forskningsresultat varken kan visa på effektivitetsvinster eller -förluster, beskrivs på annan plats hur vårdvalet i Stockholm har gett just detta, med tydlig produktivitetsökning och ökad tillgänglighet.
Konkurrensutsättningens uppenbara konsekvenser är sannolikt mer påtagliga och verkliga för medborgarna som dagligen gör egna val inom välfärdstjänsterna, än för de forskare som med bristfälligt underlag ska försöka hitta och tolka effekterna.
Alldeles oavsett hur nitiskt forskning bedrivs är själva premisserna för frågeställningen avgörande för resultatet. När SNS vill utreda om ökad konkurrens i välfärdssektorn har lett till det som avsågs med reformerna, måste man ha klart för sig vad målsättningen en gång faktiskt var.
Bevekelsegrunden för valfrihetsrevolutionen var mycket mer än kommunal iver att spara pengar. Det var istället medborgarnas önskan om ökat inflytande och rätt även för kreti och pleti att välja skola och omsorgsform. Detta är en aspekt som häpnadsväckande nog inte berörs i SNS projekt.
Den påtaligt ökade tillgängligheten och makten att såväl välja som att välja bort är den mest uppenbara konsekvensen och medborgerliga vinsten med valfrihetsreformerna.
