KRÖNIKA | Fackets blockadmakt

Salladsbaren Wild”n Fresh i Göteborg får mer uppmärksamhet än någon guldkrog. Varken den unga innehavaren, Sofia Appelgren, eller hennes medarbetare har velat teckna kollektivavtal, och Hotell- och Restaurangfacket (HRF) har satt företaget i blockad. Konflikten har fått politiker och medier att gå i gång.

LO-funktionärerna i blockadvakten känner säkert sina hjärtan bulta av rättfärdighet under de orangea västarna. Men verkligheten bakom strejkkromantiken är att en av landets mäktigaste organisationer håller på att tvinga utsatta individer till underkastelse. Det är inte tu tal om vem som är David och vem som är Goliat i mötet mellan Sofia Appelgren och HRF:s ombudsmän.

Det är orimligt att det 2006 fortfarande kan vara möjligt för facket att ställa hotfulla ultimatum om att fristående parter måste överge fritt ingångna överenskommelser. Men det speciella med fallet Wild”n Fresh, och ljuspunkten i en trist historia, är inte att det som händer händer, utan att historien har nått offentligheten och att folk får en bild av hur facket far fram.

För det mesta ger företag och medarbetare upp direkt och i tysthet, när ombudsmännen knackar på. De har inget att sätta emot, eftersom facket har rätt att gå fram snart sagt hur hårt som helst i jakten på kollektivavtal.

Ändå finns undantag. Ungefär 15 mil från Göteborg ligger Smålandsstenar. Där har palltillverkarna Ji-Ma Produkter och Skandro Trade länge kämpat för sin överlevnad mot Skogs- och Träfacket, som gör vad man kan för att stoppa verksamheten. Företagens medarbetare vill inte gå med i facket, och arbetsgivarna vill inte ha kollektivavtal. (Företagarna har religiösa skäl, vilket en del gärna påpekar. Men varför skulle tro vara en sämre orsak än andra att vilja bli lämnad i fred, när nu de anställda är med på noterna?)

Där HRF hävdar att ersättningen vid Wild”n Fresh är för dålig, finns ingen känd kritik mot villkoren vid bolagen i Smålandsstenar. Ändå är det fullt pådrag och hela branschen har varslats om
sympatiåtgärder. Sak samma att facket saknar medlemmar i Ji-Ma och Skandro Trade; sak samma att ingen anställd har begärt stöd från Skogs- och Trä; sak samma att man är överens och villkoren bra. Det handlar om makt och kontroll. Facket respekterar de anställdas trygghet lika mycket som deras åsikter.

I Linköping är det lilla byggföretaget HGS sedan länge försatt i blockad. Varken ägaren Henrik Gustavsson eller hans medarbetare vill ha kollektivavtal, och HGS betalar bättre löner än genomsnittet i branschen och på orten. Men Byggnads kräver kapitulation. Det handlar förstås om makt och kontroll även här - men också om fackliga inkomster.

Om HGS tecknar kollektivavtal ska facket ha en och en halv procent av de anställdas lön i ”granskningsavgift”. Det mesta går rakt in i Byggnads kampanjkassa. Det ogillar Gustavsson, men han ogillar också att tvingas till ett formaliserat motpartsförhållande till sina medarbetare: ”Jag jobbar ihop med mina anställda, vi ska inte ställas mot varandra”, som han säger till Östgöta Correspondenten (23/6).

Gustavsson är ovanligt stridbar. I somras stämde han Byggnads inför Arbetsdomstolen, och efter årsskiftet ska AD avgöra om konflikten är olovlig. Ett underhandsbesked i augusti gav Byggnads rätt, och tyvärr skulle det inte förvåna om det också blir AD:s beslut. Vad Europadomstolen så småningom säger är en helt annan historia.

Inget fel om enskildas rätt kan stärkas med hjälp av den europeiska juridiken. Men det är skräp om inte regeringen förändrar reglerna på eget initiativ. Facket visar ju gång på gång att man inte kan hantera förtroendet man har fått.

Ibland förs debatten om arbetsrätt och kollektivavtal som om det bara finns två alternativ - att allting är som i dag eller att allt är fri marknad à la Milton Friedman - men det är rökridåer från dem som avskyr varje tanke på reform. Det går utmärkt att ta bort de mest stötande inslagen utan att välta systemet över ända. För sex år sedan avskaffades rätten till facklig blockad mot enmans- och familjeföretag. Det beslutet har bara gjort gott och manar till efterföljd.

Ska det verkligen räcka att ha en enda medlem på en arbetsplats för att facket ska kunna tvinga fram kollektivavtal? Det kan man diskutera. Men självklart ska inte facket ha rätt att blockera arbetsplatser där man saknar medlemmar och där alla parter är nöjda med sitt samarbete. Om politikerna särskilt vill förhindra att utsatta individer frivilligt går på med på alltför dåliga villkor, kan de införa lagstadgad minimilön.

Man ska inte få hävda sina intressen på ett sätt som åstadkommer orimlig skada hos motparter eller tredje man. Man ska inte få sympatistrejka när man har skrivit på avtal med fredsplikt. Självklarheter? Inte för facket. Inte på dagens arbetsmarknad. Det är Sven Otto Littorins ansvar att ändra på det.