”Jo dä ä viktigt att alla får välja fritt, men inte om dom väljer fel’’ kan Peter Erikssons kommentar om delad föräldraförsäkring i en intervju efter partikongressen sammanfattas. Han manifesterar därmed vänsterblockets politiska sentens i en enkel mening.
Erikssons häpnad inför medborgarnas föräldra- och ledighetsval (mammor är lediga längre än pappor) kan absolut kännas igen. Vi är alla förbluffande olika och andras val, stora som små, ter sig ibland obegripliga. För att påminna om hur det fria valet kan ta sig högst udda uttryck kan en långsökt jämförelse fungera.
Det är ofrånkomligen svårt att begripa varför TV-serier som Hollywood-fruar har många tittare. Än svårare är det att förstå själva karaktärerna, fruarna och deras olika val.
Hur kan det vara av existentiell betydelse för en vuxen person att hitta exakt läppstiftsfärg eller för den delen den optimala utformningen av ett inbjudningskort till väninnorna? Det kan bara inte vara att definiera som lyxliv när aktiviteter som dessa är navet. Deras liv verkar, mer än något annat, så outhärdligt tråkiga och omöjliga att förstå som val.
Hollywoodfruarna visar dock att det finns fler märkliga val än de som Peter Eriksson i sin politiskt korrekta iver har hängt upp sig på. Likafullt är det inte en politisk fråga hur människor väljer att leva sina liv. Precis som det inte är min sak hur dessa hollywoodhustrur lever sina liv, är det inte Erikssons sak hur svenska folket lever sitt.
Dessutom är själva debatten om uttaget av föräldraledigheten märklig. Ofta tycks den utgå från att föräldrar bråkar om vem som ska slippa att vara hemma med barnen. Annars kunde man ju tro att gräl skulle handla om vem vem som ska få vara hemma längst i betald ledighet. Föräldraskap är trots allt i de allra flesta fall någonting man har bestämt sig för och valt.
Men svårbegripligt eller ej, varken i fallet hemma eller fallet Hollywood bör Peter Eriksson ha rätten att stövla in och bestämma vad som ska tillåtas eller ej.
Miljöpartiet har, med benäget bistånd från urbana innerstadsjournalister, kommit att beskrivas som ett modernt och liberalt parti. Idolporträtten av Maria Wetterstrand är snart lika vanliga som dem av astronaut Fuglesang och hon lockar, helt oprövad, väljare.
Bilden av Miljöpartiets språkrör som ett par rejäla och påtagligt jordnära personer som i största allmänhet bara vill göra världen lite bättre, döljer dock inte de tydliga dragen av regleringsiver och pekpinnar. Politiker som vill upphöja sina egna personliga preferenser och livsval till allmän lag behöver inte heta Lars Ohly för att vara allt annat än liberala.
Möjligen är det mänskligt att ha synpunkter på andra människors märkliga val, men det kan aldrig vara politikens uppgift att utvidga smakpolisens territorium till att omfatta hela den politiska allmänningen.
