Har man följt den svenska rapporteringen kring president Obamas kandidat till amerikanska HD, Sonia Sotomayor, vet man förmodligen två saker: Hon är kvinna, och hon tillhör en etnisk minoritet. Det är som om bara det skulle garantera kloka och rättvisa domar.

Det tycks åtminstone vara Sotomayors egen inställning. I ett kritiserat tal till juridikstudenter 2002 sade hon att hon hoppas att ”en vis latinakvinna tack vare sin rika erfarenhet ofta kan komma till en bättre slutsats än en vit man som inte har levt det livet”. Måndagens HD-dom i fallet Ricci v DeStefano , visar att det inte nödvändigtvis behöver vara på det sättet.

Målet gällde ett prov som räddningstjänsten i staden New Haven använde för att tillsätta femton chefstjänster inom brandförsvaret. När det visade sig att brandmän som tillhörde etniska minoriteter generellt hade gjort sämre ifrån sig, valde myndig- heten att bortse från resultaten.

Huvudkäranden Frank Ricci är gravt dyslektisk och hade sagt upp sig från ett annat jobb för att förbereda sig inför provet. Trots goda resultat gick han miste om chefsposten när förutsättningarna ändrades. Han tillhörde fel ras, helt enkelt.

Som domare i lägre instans godkände Sotomayor räddningstjänstens agerande. I måndags gjorde HD en annan bedömning. Enligt fyra av nio justitieråd stred myndighetens beslut mot ett federalt förbud mot etnisk diskriminering. HD-majoriteten formulerade därmed visserligen en ny bedömningsstandard, men inte heller minoriteten tycktes imponerad av Sotomayors resonemang – det avfärdades i en fotnot av ett skiljaktigt justitieråd.

För Riccis och hans medkärandes del innebär måndagens dom att deras flit och meriter får gå före ras. Samtidigt får Sotomayor svårare att övertyga om att det är kön och etnisk grupptillhörighet som gör en ”vis” domare.