Det var för att förena skilda folk och länder som politiska ledare som Churchill, Schumann och Adenauer en gång stod upp för ett europeiskt samarbete mellan folk som vuxit upp och levt i krig och fiendskap med varandra. Ett mått på framgången är att det i dag är otänkbart med krig mellan Frankrike och Tyskland, liksom att vi i dag inte kan se något hot från de länder på andra sidan Östersjön som i dag är medlemmar i EU.

Det var en vision byggd på insikten att Europa efter första världskriget lämnade fältet fritt för motsättningarnas och hatets krafter: detsamma som hände på Balkan 50 år senare.
Det är detta som frågan om Turkiets medlemskap i EU gäller. Den handlar inte om attTurkiet ska leva upp till respekten för mänskliga rättigheter eller inte. Det är ett måste. Frågan gäller om vi tror att säkerheten i vår del av världen blir bättre av att ett utvecklat och moderniserat Turkiet kan vara en kraft för demokrati och fredlig utveckling sin del av världen.

Vi har under de senaste veckorna sett ett
antal utspel från tyska och franska företrädare som har saknat detta perspektiv och som har gett bilden av att EPP-ED, parlamentets största grupp med moderater och kd som svenska medlemmar, är mot en förhandlingsstart med Turkiet. Trots att man ofta brukar åberopa de statsmän som en gång lade grunden för samarbetet. Därför är det bra att nu kunna konstatera att EPP är enigt i sitt stöd till att medlemskapsförhandlingar har startas med Turkiet. Det är den linje som vi svenskar har drivit.