Idag firar Frankrike republiken, 220 år efter stormningen av Bastiljen. Här i Sverige flaggar vi också, inte för demokratins seger över diktaturen, utan för en prinsessa som fyller år. En prinsessa som är på väg att få Haga slott av staten när hon nu ska gifta sig med Daniel.

Det rasar Lars Ohly mot. Stockholms bostadsmarknad är svår, men kronprinsessan och hennes blivande man har bättre ekonomiska förutsättningar än de flesta. De borde ha resurser att hitta boende själva, säger Lars Ohly i en intervju (SvD 12/7).

Det där sista har han i princip rätt i. Om man har gott om pengar är det i allmänhet inte speciellt svårt att hitta bostad i Stockholm. Inte om man har kontakter heller. Det är de stockholmare som inte har de kontakter som krävs, som får lov att ställa sig i bostadskö och vänta passivt i decennier på förstahandskontrakt.

Republikanerna har haft rätt i ett avseende, när monarkin åter har debatterats inför firandet av Victoriadagen på Solliden i dag. Monarkin är ett märkligt inslag i en demokrati. Fördelarna överväger, men visst är det problematiskt att Sveriges högsta ämbete är förbehållet prinsar och prinsessor, oavsett om någon annan skulle göra jobbet bättre.

Meritokratins ideal sätts åt sidan när blodsband får gå före begåvning och hårt arbete.

Men meritokratins problem i Sverige består knappast i de privilegier som tillkommer kungafamiljen. Problemet är att helt vanliga människor har svårt att styra sina liv dit de vill genom sina egna val och prioriteringar. Skyhöga skatter, kösystem och regleringar begränsar människors möjligheter att påverka sin egen livssituation.

Lars Ohly har bara satt fingret på ett exempel bland många. Arbetsmarknaden är ett annat. Man kan lägga ner sin själ i sitt jobb, men det hjälper inte om man råkar ha varit sist in när företaget varslar. Eller om man tillhör fel kön, om Ohly får igenom sin kvoteringspolitik.

Om man är kunglig berörs man inte av sådana orättvisor. Och kommer man från gamla pengar reder man sig förmodligen. Varken skyhöga skatter, hyresregleringar eller en stelbent arbetsmarknadslagstiftning utgör något större hinder för självförverkligande om man kommer från väldigt privilegierade förhållanden. Det är alla andra som begränsas av de regelsystem som vänstern håller så hårt i.

Kronprinsessan får visserligen ett eget slott att bo i. Men det är faktiskt en detalj i jämförelse med den orättvisan.