I går var det 100 år sedan Raoul Wallenberg föddes. Det är både viktigt och glädjande att regeringen har tagit initiativ till Raoul Wallenbergåret med manifestationer och seminarier. Utställningen För mig finns inget val har vandrat runt i olika länder men kan nu ses på Stockholms stadsmuseum.


Wallenbergåret är viktigt för att det lyfter fram den svenske diplomatens gärning som räddare av judar i Ungern undan Förintelsen, och för att hans exempel påminner oss om betydelsen av egna val och individuellt ansvarstagande. På det sättet är Raoul Wallenberg inte historia.

Regeringens högtidlighållandet av Wallenbergs minne är också glädjande mot bakgrund att Sverige så skändligt svek sedan Stalins hejdukar kidnappat och fört honom till Moskva. I Ingrid Carlbergs biografi Det står ett rum här och väntar på dig (Norstedts 2012) refereras de ökända ord som fälldes av utrikesminister Östen Undén vid möte ett med Wallenbergaktionen i Kanslihuset den 3 november 1947.

När representanter för aktionen ifrågasatte den sovjetiske utrikesministerns bortförklaringar, svarade Undén med motfrågan:
”’Menar fru Bellander att Vysjinskij ljuger?’
’Ja, det menar jag’, svarade Birgitta Bellander.
’Men det är ju oerhört, det är ju oerhört!’ utbrast Sveriges utrikesminister.”

Ja, det var oerhört.