Räknenissar har inte monopol på sanningen

Vissa har svårt att förlika sig med att politik inte bara är en fråga om statsnytta och nationalekonomisk rationalitet. Åtminstone får man det intrycket när man möter reaktionerna på beskedet att fastighetsskatten ersätts med en kommunal avgift.

Väljarna må glädjas över att fastighetsskatten försvinner och avskaffandet var ett entydigt val-löfte från Alliansen. Men i DN ser man bara bekymmer. Fest i Kapernaum, löd den hånfulla rubriken på tidningens huvud- ledare i går:

”Prioriteringen var svårbegriplig om man betraktar skatten ur ett samhälls- ekonomiskt perspektiv. Dess snedvridande effekter är begränsade. Tekniskt motiveras den av hushållens möjlighet att göra ränteavdrag.”

Fastighetsbeskattningens samhälls- ekonomi är inte ett oviktigt perspektiv. Men annat räknas också. Familjernas ekonomi, till exempel, och förutsägbarheten i beskattningen; för att inte tala om rätt- visan. Det borde inte vara svårbegripligt för en liberal tidning.

Den ”tekniska” motiveringen, med kopplingen mellan fastighetsskatt och möjlighet att göra ränteavdrag, är ett gammalt paradnummer, men imponerar fortfarande inte. Hushållen får också göra ränteavdrag när de har lånat pengar till en ny soffgrupp, men för den skull finns ingen skatt på innehav av sittmöbler.

Det borde räcka med att avskaffa förmögenhetsskatten, anser några bedömare. Men förmögenhetsskatt betalas av drygt 200 000 svenskar, det vill säga omkring två procent av befolkningen. Avskaffad fastighetsskatt, däremot, sänker den löpande årliga skatten på 60 procent av småhusen och ger förutsägbarhet åt alla. Att avskaffa för- mögenhetsskatten är bra på många sätt, men ingen ersättning för slopad fastighetsskatt.

Dagens Industri ansluter också till klagokören. Tidningen anser att en tanke med övergången till en kommunal avgift borde vara att öka beskattningens legitimitet, genom att koppla boende i kommunen, också i fritidshus, till kommunala intäkter. Nu invänder DI att det krävs en grundlagsändring för att den kommunala avgiften ska bli en riktig avgift. Men ingen har påstått något annat. Här har regeringen en uppgift att fullfölja.

Avskaffandet av fastighetsskatten finansieras till en del genom höjd reavinstskatt. Pär Nuder, socialdemokraternas ekonomiskpolitiske talesman, varnar för att höjningen gör att äldre med lågt belånade villor och bostadsrätter väntar med att sälja, vilket gör att unga får svårare att hitta bostäder. Hur resonerar han då? Varför skulle det vara bättre att betala 30 procent i skatt om tre år i stället för om ett år? Och vad ska man säga om Cecilia Hermansson på Swedbank, som oroar sig för att äldre ska behålla ”ett lite för stort boende”? Det är trots allt människors hem vi talar om.

Rörlighet på bostadsmarknaden prisas i dessa dagar, och rörlighet är bra. Men fastighetsskattens inverkan på rörligheten har varit av den sort som tvingar människor att överväga om de har råd att bo kvar i sina egna hem när skatten på fiktiva värden ska betalas. Det är kanske effektivt ur någon synvinkel, men inte rätt.

En orättvis skatt som saknar folkligt stöd och legitimitet avskaffas, konstaterar regeringen. Teknokraterna ryser och får medhåll också bland borgerliga opinionsbildare. Minnet är kort. Det fanns en gång en borgerlig regering som hånades för att den skred till verket under mottot ”den enda vägen”, med ständiga hänvisningar till det ekonomiskt nödvändiga. Nu har vi i stället en regering som lägger sina förslag utifrån en vilja att uppfylla löften till väljarna genom att göra det politiskt önskvärda. Det är ett framsteg, inte något att sörja över.