Det lackar mot jul och då ilar svenska bussar och färjor till Tyskland. Researrangörerna lockar hela familjen i sina reklamtexter. Lite glühwein, lite medeltidsmarknad, lite brända mandlar och oändliga shoppingmöjligheter – allt flankerat av stämningsfulla stadskärnor. Det är julmys för hela slanten, men det är också resor i effektivitetens och besparingarnas tecken. När jag surfar runt på de många arrangörernas webbsidor stöter jag inte sällan på nån bisats i förbifarten som antingen gör klart för eventuella resenärer att priserna på färjan är fördelaktiga eller att det under ruttens gång kommer att göras stopp vid lämpliga gränshandelsbutiker ”för lite inköp”.
Det här är förstås inte begränsat till julen. Den svenska registrerade alkoholkonsum tionen (den bolags- och restaurangsålda alkoholen) utgör 69 procent av den totala konsumtionen, enligt den så kallade Holderrapporten, som Systembolagets styrelseledamöter Johan Gernandt och Carl B Hamilton hänvisade till i sin appell mot gårdsförsäljning på Brännpunkt i torsdags. Resten är så kallad oregistrerad konsumtion – det vill säga resesprit, smuggelsprit eller hembränt.
I samma rapport konstateras också att förhållandet mellan registrerat och oregistrerat drickande påverkas av förändringar i tillgänglighet på hemmaplan.
Kort sagt, om konsumtionen ökar i Sverige kommer detta delvis att ersätta vår tyskköpta julsnaps och smuggelspriten. (Vilket i sin tur lär medföra att tyskarna får bättre folkhälsa på pappret – eftersom vi slutar shoppa hos dem!)
Exakt hur stor substitutionseffekt man kan vänta sig är oklart. Holderrapportens underlag är ojämnt. Man baserar prognoserna på antaganden utifrån studier som inte alltid är jämförbara. En del av studierna talar rentav emot rapportens slutsatser om ökad alkoholkonsumtion.
Men inte ens om man litar helt på rapporten och de konsumtionsökningar den anger, kan det anses hederligt att använda dessa siffror som skrämseltaktik i en diskussion om gårdsförsäljning.
Varför? Jo, inget scenario i rapporten är jämförbart med den konstruktion som gårdsförsäljningen skulle innebära.
Utgångspunken för scenarierna i Holderrapporten är att dagens detaljhandelsmonopol avskaffas helt och att alkoholförsäljningen förläggs till privata specialbutiker eller till livsmedelsbutiker i allmänhet. Gårdsförsäljningsutredningens utgångspunkt har däremot hela tiden varit att lura ut ett sätt att kunna tillåta gårdsförsäljning utan att behöva släppa monopolet. Förslaget är därmed beskedligt och begränsar försäljningen såväl i mängd som genom ett krav på att det får ske endast i anslutning till ett studiebesök eller liknande hos tillverkaren.
Debattörerna påpekar själva att förslaget gäller ytterst få – närmare bestämt ett femtiotal – vinodlare och sprittillverkare.
Jämför detta femtiotal med att Holderrapportens scenarier räknar med ökningar om 600–800 respektive 7500 fler försäljningsställen. Betänker man den skillnaden är det tveksamt om gårdsförsäljningsreformen skulle påverka konsumtionen nämnvärt om vi körde den genom rapportens beräkningsmodeller.
Med andra ord: som slagträ i debatten fungerar Holderrapporten inget vidare. Men välkomna åter med nya friska argument!
