Idag väntar världen spänt på vad åtta tyska jurister i röda mantlar har att säga. Tysklands högsta domstol ska ta ställning till huruvida konstitutionen är förenlig med deltagande i den europeiska stabiliseringsfonden ESM (European Stability Mechanism). Tyskland ska stå för en tredjedel av finansieringen, och ett nej kan skapa kaos i världsekonomin.

Det är svårt att förneka att fonden behövs på kort sikt för att Europa ska kunna ta sig ur krisläget. Men på längre sikt riskerar ESM och andra krisåtgärder att leda till nya problem.

Med ESM kommer nämligen inneboende risker som Europas politiker väl känner till. Maastrichtfördraget – EMU:s så kallade grundlag – förbjuder både ECB och enskilda stater från att lösa ut andra länder. Fördragets skapare ville hindra länder från att spendera alltför friskt och strunta i nödvändiga ekonomiska reformer i tron att de ändå skulle kunna räddas av stater.

ESM riskerar att föra med sig liknande incitament. Fondens huvuduppgift kommer att bli att ge billiga lån till banker som är så stora och viktiga att de helt enkelt inte får gå under.

Det är förvisso en mer effektiv ordning än att ge pengarna via de krisande staterna. Men är ett automatiskt räddande av banker i kris rätt sätt att främja försiktighet?

Vetskapen om att man kan räddas av skattefinansierade lån vid stora förluster riskerar att leda till överdrivet risktagande. Gör man vinst blir man rik, vid förlust landar man mjukt på andras pengar.

I boken Den europeiska skuldkrisen (SNS förlag) menar nationalekonomiprofessor Mats Persson att det vore bättre om de krisande bankerna tillfälligt togs över av de krisande staterna, återkapitaliserades med ESM som finansiär och sedan bjöds ut på marknaden. Då skulle bank-ägarna veta att de själva kommer att tvingas bära sina risker, och vara mer återhållsamma än om de ser skattebetalarna som sista garant.

Imorgon väntas EU-kommissionen förvisso lägga ett förslag om gemensam övervakning av eurozonens banker. Så ska riskbeteendet kunna identifieras och stoppas, hoppas man. Men även tidigare ramverk har uppfattats som stabila.

Inte ens en myndighet av kosmisk storlek skulle kunna ha full överblick över det europeiska banksystemet. Riskerna kan lindras, men total kontroll är omöjlig.

Även annat som har lugnat för stunden oroar på sikt. ECB:s utfästelse om obegränsade köp av statsobligationer vann börsernas förtroende. Men de länder som ber om hjälp kommer att mötas av hårda krav från ECB och IMF, och ingreppen i enskilda länders inrikespolitik kan bli omfattande. Det är exempelvis svårt att tänka sig att den franske presidenten Hollandes enorma skattehöjningar hade godtagits om Frankrike fått hjälp. Och då ECB:s och IMF:s krav går emot väljarnas önskemål kan opinionen för att helt lämna EU växa sig stark.

För att inte tala om den nationella avskyn mot länder som man uppfattar står bakom kraven (motsvarande dagens stämningar mellan krisländerna och Tyskland).

Den måhända nödvändiga politiken för att rädda EU riskerar att driva isär unionen.