Under George W Bushs tid som president har sammanblandningen av religion och politik tilltagit.
Journalisten Andrew Sullivan, som bloggar hos The Atlantic Monthly, rapporterade därifrån med skräckblandad förvåning. Han betraktar sig själv som konservativ men har allt svårare att identifiera sig med den konservativa rörelsen. Sullivan är utövande katolik och medlem i det republikanska partiet, men också öppet homosexuell och ledande förespråkare för att tillåta samkönade äktenskap.
Det talas ofta om att republikanerna kommit att domineras av neocons, neokonservativa. Sullivan menar att problemet är theocons, evangeliska fundamentalister. Han kallar dem christianists och föreslår att vi borde skilja på Christian och christianism på samma sätt som islam/islamism, i syfte att skilja mellan religion som personlig tro och som politisk ideologi.
I sin nya bok The conservative soul (HarperCollins) beskriver han hur den konservativa rörelsen och det republikanska partiet blivit för radikalt, för fundamentalistiskt, för religiöst. Själv ser han konservatismens kärna som begränsad statsmakt, låga skatter och live and let live – låt människor vara i fred. Samt, inte minst, ödmjukhet: ”Vi måste veta vad vi inte vet”.
Politiker kan aldrig veta tillräckligt för att fatta informerade beslut om alla invånare. Ju mer de själva får bestämma, desto bättre kan kunskapen om deras specifika situation användas. Det är därför som konservativa gärna överlåter beslutsfattande till marknaden. Marknaden är ju ingenting annat alla människors samlade val och prioriteringar.
Dagens republikanska parti, skriver han, är kanske det första fundamentalt religiösa partiet i USA:s historia. Tvärsäkert, utopistiskt och evangelikalt – och därför i grunden anti-konservativt.
Jag är själv varken konservativ eller kristen, så Sullivans projekt är egentligen inte mitt. Jag delar dock hans rädsla för politisk kristendom och önskan att konservativa åter ska betona den begränsade staten och människors självbestämmande.
Republikanerna har länge slitits mellan en klassiskt liberal och en religiöst fundamentalistisk del. ”Fusionism”, kallas det osannolika paret. Det höll ihop hjälpligt till dess att evangelikalerna gjorde en skarp sväng för några år sedan och sedan fortsatte i tangentens riktning. Vid årets CPAC-möte lades mycket riktigt pannor i djupa veck för att diskutera ”fusionismens misslyckande”.
För en sak är säker: ett fundamentalistiskt religiöst parti har medvetet valt bort tanken på att locka liberaler ombord. Och utan dem leder den enda vägen rakt ut i öknen.
