57 personer. Så många deltar i Kulturarvslyftet. Där skulle långtidssjukskrivna, som ivissa fall aldrig arbetat, projektanställas i statliga och kommunala verksamheter för att bland annat hjälpa till med att digitalisera samlingarna av kulturföremål. Arbetsgivaren skulle bara behöva stå för 25 procent av kostnaden. Regeringens mål var sysselsättning till 1200 personer i år, och på sikt 4400. Men resultatet just nu är alltså 57. Det berättade Dagens Nyheter tidigare i veckan.

Historien känns igen från flera av regeringens andra insatser för att bekämpa det så kallade utanförskapet. Instegsjobben, en 80-procentig subvention som ska uppmuntra till anställning av nyanlända invandrare, sysselsätter drygt 2000 personer. Men bara ungefär var tionde går vidare till ett riktigt jobb, har man tidigare konstaterat. Fyra av tio går i stället vidare till Nystartsjobb, en bredare insats riktad till alla som står långt från arbetsmarknaden, och där staten ersätter med dubbla arbetsgivaravgiften.

Utöver de 74000 funktionsnedsatta har ungefär 12000 personer någon form av arbete med stöd, enligt Arbetsförmedlingen. Antalet inskrivna arbetslösa är dock 378000, och 134000 av dem har gått utan jobb mer än ett år. Kort sagt: insatserna möter inte behoven på långa vägar.

Detta är nu inte något unikt för borgerliga regeringar. Alliansen vann ju ursprungligen makten på grund av att Socialdemokraterna inte lyckades i samma fråga.

Vad som möjligen kan betraktas som specifikt borgerlig är ansatsen att försöka komma åt problemet med en form av marknadstänkande. Man gör det billigare att anställa, och försöker få till riktiga jobb snarare än pysselsättning.

Det tragiska är när det visar sig att ytterst få vill anställa ens till en femtedel av den egentliga kostnaden. Vad är då nästa steg? En 90-procentig subvention? 95 procent?

Häromdagen ploppade förre arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin (M) åter upp i debatten (lite oväntat genom en kommentar i vänsterbloggen Det progressiva USA). Littorin konstaterar prestigelöst att Fas 3 – en annan omdiskuterad åtgärd – inte har gått så bra som han hoppats, och att det i det läget är dags att tänka nytt och göra om. ”Sanningen är att det är en extremt svår och utsatt grupp, där ingen riktigt vet vilka verktyg som är de bästa.” Det är rätt attityd. Den grupp som idag befinner sig i utanförskapet kan inte lämnas i sticket.

Men det blir alltmer uppenbart att problemet har sin huvudsakliga lösning på lång sikt, i reformer som stryper inflödet till denna svåra grupp. Och där är verktygen mer självklara.

Regeringen har inte rört las. Men på lång sikt är lagen förödande för dem som står utan jobb. Som alla andra trösklar måste den bort helt eller slipas ner.

Regeringen har gjort helt rätt som öppnat upp för fri arbetskraftsinvandring. Men det är inte antalet arbetskraftsinvandrare som spelar roll här, utan andelen.

Regeringen borde vidare syna Stefan Löfven. I sitt sommartal föreslog han en halvering av arbetsgivarens sjuklöneansvar. Kostnad: 1,3 miljarder. Alliansen borde föreslå detsamma, genast. Han lär inte kunna backa.

Det finns fler reformer som tar sikte på framtiden. Arbetsgivaravgifterna, exempelvis. Bara genom att göra nästa generation mer anställningsbar kan Alliansen förtjäna förnyat förtroende i jobbfrågan.

Annars hamnar man på Socialdemokraternas hemmaplan: Ams-åtgärder för 57 personer.