Kolumn | Kommunen som förälder
”Om man använder sådana här metoder kan man omhänderta samtliga barn i Sverige”, sa Bo Edvardsson, docent i psykologi vid Uppsala universitet i TV4:s Kalla Fakta (27/9). Han hade läst underlaget till tvångsomhändertagandet av en invandrarpojke i Oskarshamn.
Alla vi föräldrar som såg programmet undrade förstås om vi skulle bli godkända av socialen. Alla har vi någon gång känt oss iakttagna av de snälla proffsen på barnavårdscentralen och dagis. Bakom den välvilliga fasaden döljer sig Prussiluskan, som ville skicka Pippi Långstrump till ett barnhem.
Hon är skyldig att anmäla oss om hon tycker att våra barn far illa.
Prussilusk-Sverige ser oss.
Astrid Lindgren har genom Pippi lärt oss att tänka som barn tänker. Barn älskar oftast sina föräldrar - hur dåliga de än är.
De starka banden mellan föräldrar och barn är grunden för vår överlevnad, men ibland går något snett.
Då ropar vi på socialens orakel, som ska avgöra vad barnens bästa är.
”Socialen utreder vart femte barn”
meddelade SvD häromdagen (2/10).
Stockholms socialtjänst har följt ett urval barn i 25 år. De överraskades av att var tionde barn blev utsatt för ett ”ingripande”.
Är det rimligt, undrade forskningsledaren, när vi samtidigt påstår att Sverige är ett bra land för barn.

Det är inte rimligt. Något har gått snett i välfärdsstatens ambition att lägga allt i våra liv tillrätta. Socialtjänstlagens och Barnkonventionens tjusiga ord om barns behov och rättigheter är lätta att instämma i, men mycket svåra att konkretisera. När far ett barn illa? Tolkningarna har alltför lättvindigt överlämnats till socialtjänsten och socialnämnderna.
Prussiluskorna har fått alldeles för stor makt över våra liv, utan att ha den moraliska eller professionella kompetensen. Det tycker också Europadomstolen, som vid flera tillfällen fällt Sverige i barnmål.
Dessutom vet vi att det inte går bättre för barnavårdsbarnen än för barn som aldrig träffat socialen. Ofta kommer de till miljöer som är sämre än deras egna
”riskfamiljer”.
Samhället är inte alltid en så bra förälder som det borde vara, sammanfattade Socialstyrelsens förra generaldirektör Kerstin Wigzell (DN 2/10 2001).
Samhället/kommunen kan sällan ersätta familjen i ett barns liv. Ändå vill vi tro det i Sverige. Vi vill bara se samhället och individen. Vi vill inte se att familjen är basen i varje individs och samhälles liv. Svenska barn är samhällets och två individers barn - inte en familjs barn. Samhället och individerna förhandlar med varandra om barnens bästa.

I en debattbok för en delad föräldraförsäkring Vems valfrihet? (Agora/HTF) slås tidsandan fast (sid 10):
” familjen är inte ett subjekt med ett (familjeöver)huvud. Det är en förlegad syn. Dagens familjer är förhandlingsfamiljer. De består av individer.”
Det moderna Sverige blundar för att familjen enligt FN:s MR-deklaration är ”den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd”.
Nu hyllas i stället en ny individualism, som vilar på välfärdsstatens repressiva tolerans.
Vi får leva som vi vill, men med tydliga pekpinnar.
Skatter och bidrag kopplas till individen, som är lättare att styra än en sammansvetsad familj. Olydiga familjer tas i örat av prussiluskorna.
En svensk familj är en grupp frivilligt omhändertagna individer.
Elise Claeson är fri skribent och medverkar bl a i Läkartidningen.