Det var Sjörövar Fabbe som fick inleda Kristdemokraternas första majtåg. För sjätte året i rad konkurrerar Kristdemokraterna med socialdemokrater, vänsterpartister och andra röda fanor i Uppsala. Därefter spelade mässingsorkestern ”Här kommer Pippi Långstrump” till budskap som ”Trygga familjer vinst för Sverige” och ”Dubblera vårdnadsbidraget”.
Att det i år, liksom tidigare, är familjefrågorna som står i centrum är naturligt. Dels för att det är kristdemokratiska hjärtefrågor, men också för att den borgerliga familjepolitik som Kristdemokraterna är den tydligaste försvararen av har ett starkt stöd.
När svenska väljare blir tillfrågade vill en överväldigande majoritet i undersökning efter undersökning ha möjlighet att bestämma själva vem som ska vara hemma med barnen när och vilken typ av barnomsorg som passar bäst för dem.
Kristdemokraternas modell är vårdnadsbidraget, som partiet nu vill fördubbla till 6000 kronor i månaden. Enligt en färsk Sifo-undersökning finns det ett starkt stöd också för detta, men detta ska nog främst tolkas som att familjer vill ha valfrihet att ordna sin vardag själva. Vårdnadsbidraget är inte enda sättet, och inte heller tillräckligt, för att öka familjernas makt över sin vardag.
Tydligast på den punkten, av de talare som Kristdemokraterna samlat i Uppsala, var partiledare Göran Hägglund som påpekade att vårdnadsbidraget är en teknik, men själva idén är att människor ska bestämma själva.
Är det en ambition som borde förena allianspartierna så är det att inte bli de tekniska lösningarnas försvarare. Lika lite som det bör vara ett politiskt mål att alla barn ska gå i förskola, lika lite bör vårdnadsbidraget vara ett mål i sig.
Den skiljelinjen mellan ett borgerligt och ett rödgrönt alternativ blev tydlig när vårdnadsbidraget debatterades i Sveriges radios P1 härom dagen och Socialdemokraternas Veronica Palm hävdade att det skapar problem genom att dra resurser från förskolor, som i vissa fall tvingas lägga ner. Som att dessa alltid skulle ha ett egenvärde, även om familjer väljer en annan lösning.
Störst applåder i Uppsala fick dock författaren och debattören Marcus Birro för sitt brandtal för familjen. ”En gerillarörelse för barnen och kärleken, det är vad det här landet behöver”, menade han. Birro har blivit den lilla kärnfamiljens företrädare, men ska budskapet om familjens betydelse bli verkligt intressant behöver partiet tydligare betona det som riksdagsmannen Mikael Oscarsson lyfte fram, nämligen att familjer kan se olika ut.
Där kan Astrid Lindgrens böcker och barnvisor tjäna som en utmärkt illustration. Pippi Långstrumps familj liknar ingen annan, men, en frånvarande pappa till trots, är det största hotet mot hennes välbefinnande Prussiluskan.
