Under den kaliforniska solen når det mig att Andres Lokko som sommarpratare i förra veckan (20/7) undrade om kommunismen kanske trots allt inte är underskattad. När jag hittar en artikel på nätet ser jag att Lokko bär en sorts mustasch. Det slår mig att män här i USA bär mustasch för att visa att de är män, medan svenska ynglingar gör det som en ironisk gest. Sedan ser jag i bildtexten att Lokko är en god bit in i medelåldern och jag tänker: ”Fyrtiotre år och mustasch som ironisk gest?”
Rakade förresten Henrik Schyffert av mustaschen när han ”gjorde upp” med ironin i sin show om 90-talet? (Ha! Om han så lever till 100 år kommer han att dö med ett ironiskt leende på läpparna.)
Hur som helst, det står också att Lokko lämnade Sverige på grund av Bert Karlsson. Av estetiska skäl, antar jag, Lokko har alltid varit noga med snygga skor och skärp. Så då började jag fundera på vad som skulle få mig att som symbolhandling lämna Sverige, men jag kunde inte komma på något, bara riktiga anledningar, som skatter och förbud.
Strax efter Lokkos prat debuterade Kjell Albin Abrahamson i Expressen (22/7) med en kolumn om Polens förbud mot kommunistiska symboler. Bildbylinen röjer ansiktsbehåring i avsaknad av ironiska signaler. Abrahamson, med erfarenhet av kommunistdiktaturer, skriver: ”Varje tänkande människa är anti-nazist och anti-kommunist. Nazister och kommunister är helt enkelt sjuka anomalier i dagens värld.”
En tanke är att Lokko på sin kant trots detta känner sig bekväm med kommunister och tycker att de är underskattade som statsbärare. Att vi för lättvindigt glömmer Sovjets rymdprogram. Det betyder inte att han därmed har överseende med Gulag, bara att han saknar balansen i rapporteringen.
Men jag raljerar, så är det givetvis inte. Lokkos avsky för folkmord är tvivelsutan mäktig. Kommunistkommentaren blottade snarare en viss sorts känslighet och vilja att provocera dem som inte förmår känna smärta inför fattigdom och borgerlig inskränkthet. Ur det sålunda provocerade borgerliga sinnet tänks sedan växa… vad? Skam? Insikt? Analyserar jag för mycket? Det kan man tycka, men alternativet till en krånglig förklaring är ju att Lokko faktiskt tycker att kommunismen är underskattad.
Provokationen som metod kommer från konsten och har visat sig effektiv. Förmodligen bestod det första konstnärliga uttrycket i raka motsatsen: att bekräfta mottagaren. Det var på 1800-talet som konsten blev ett instrument att hjälpa mottagaren att identifiera och överträda gränser: den blev provokativ. Paradigmatiska exempel är Stravinskij, dada, Duchamp, punkrock.
Sedan blev det så att somliga tyckte att provokationer i sig var konst, istället för att konst kunde vara provokationer. Där är vi idag. Om rätt person i rätt sammanhang pissar på ditt byxben, rama in det. Det är en bekväm ordning för posörer, de kan hävda konstnärlig känslighet och legitimitet utan att annars kunna något.
Nu menar jag inte att Lokko inte kan något, han är en kunnig popskribent.
