Ulf Lundell är förbannad på landsbygdsminister Eskil Erlandsson. Det säger han i ett mejl till Aftonbladet (26/10). Hedersmannen från Kronoberg är nämligen ”en riktig skitpratare och en katastrof för den svenska skogen”. Det är lite märkligt att kalhyggen ska reta upp den som är chefsideolog för öppna landskap, men poeternas frihet är stor.

Även Maud Olofsson och Annie Lööf visar upp god förmåga att göra meningsmotståndare arga. De är inte centerpartister som vänstern vill ha dem – kortsiktiga intressepolitiker som kan göra upp för en grynvällings skull – och det ser man som svekfullt och provocerande. Att moderater och Björklundister är hopplösa, det är ingen nyhet. Men centerpartister som hellre talar om företagsamhet och liberalism än om fem öre mer för mjölken, det är bara för mycket.

Vänstersidans missnöje med C speglas dock inte av borgerlig entusiasm. Opinionen fortsätter att vara sval, det blev inte mer än 4,4 procent i oktobermätningen från SvD/Sifo. En del tycks tro att svagheten är en nyhet och kan skyllas på Annie Lööf, men promenaden längs riksdagens spärrgräns har pågått längre än så.

Kollegerna i KD rör sig i ännu mer osäker terräng. Det här gör inte bara centerpartister och kristdemokrater utan borgerliga av alla kulörer bekymrade, och på gårdagens Brännpunkt föreslog moderaterna Maria Abrahamsson och Krister Thelin en medicin. Om allianspartierna registrerar en gemensam beteckning hos valmyndigheten och går fram med separata riksdagslistor under detta paraply, uppnås två goda ting: Alla borgerliga röster räknas ihop varvid risken försvinner att ett eller flera partier ska falla ur riksdagen, och detta utan att man behöver ge sig in i energislukande, tidsödande och i grunden hopplösa fusionsprocesser.

Borgerliga väljare vill ha borgerlig regering och Abrahamsson/Thelin menar att det är klart viktigare än hur det går för de enskilda partierna. För oss som under lång tid har drivit idén om valallians är det lätt att hålla med.

Men.

Om en valallians bara sjösätts i syfte att rädda Centern och KD, blir den för taktisk och defensiv till sin karaktär. Ska den bli bra behöver den handla om mer än mandat och makt. Den måste skapa forum och former för samtal om värderingar, idéer och praktisk politik. En stor poäng med bildandet av Allians för Sverige är att det vidgat det intellektuella borgerliga rummet. Numera har politiker och icke-politiker från olika borgerliga traditioner det mycket lättare än förr att diskutera och vara oense och ändå dela en känsla av att ha viktiga saker gemensamt. Det framsteget behöver vårdas.

Poängen med valallians är inte att skapa enighet utan att göra konstruktiv oenighet möjlig.