Kolumn | När det blir våldsamt

Här får du, så du kommer ihåg vad jag sagt, sa den döende korsriddaren och gav sin son en örfil. Orlando Blooms vackra sonansikte förvreds av smärta, men han slog inte tillbaka. Örfilen var en bekräftelse på att han nu var vuxen att ta över efter sin far. Den symboliserade respekt och kärlek - det goda våldet.
I filmen Kingdom of heaven möter vi mycket våld; jag blundade under de värsta krigsscenerna. Korstågen var inga söndagsskoleutflykter.
Men i den fullsatta bion kändes det ändå skönt att se att våldet kan ha en mening. Det onda våldet kan bemötas med det goda våldet. Örfilen och kriget kan vara det som skiljer oss från förtryck och barbari. Mänsklighetens historia är fylld av blod, svett och tårar från familjegräl och slagfält. Vi känner igen örfilen och kriget från homo sapiens kamp för att överleva.
Därför är det skönt att kunna fly från dagens söndagsskole-Sverige där allt våld är ont. Vi känner inte igen oss i det onaturligt snälla officiella Sverige. Neutralitet och alliansfrihet blev vår ursäkt för att undvika även det rättfärdiga kriget.

Sverige var också tidigt ute med förbud mot barnaga. Vi blev världsberömda för vår snällhet mot barn. Vi ville avskaffa hurringen.
Häromveckan fälldes en pappa i hovrätten för misshandel - han hade gett sin 15-åriga dotter en örfil - efter att dottern hade spottat honom i ansiktet.
Tingsrätten hade tidigare friat honom - örfilen var en ”befogad tillrättavisning”. Men snäll-Sverige med Bris i spetsen krävde rättvisa. Barn får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkning. Basta.
Men människans aggressioner är svåra att avskaffa genom politiska beslut. Vad gör vi när barn och ungdomar är våldsamma?
Tja, de signaler vi föräldrar får från högre ort är: var snälla; barn är oskyldiga offer, som inte kan göras ansvariga för sina handlingar. Helst ska de skickas vidare till proffsen. Våra hemsnickrade metoder kan vara skadliga och olagliga, eftersom de kan innehålla våld.
Vi kan ringa polisen, som har våldsmonopol,
men de skickar nästan alla unga våldsverkare vidare till snälla proffs, som vet hur man talar barn och ungdomar tillrätta.
Sverige kryllar nämligen av såna.

På Hjulstaskolan finns det ovanligt många såna. En dag när de proffsiga skolledarna, fritidsledarna och ”änglarna” (elever som ska berätta för personalen när det är bråk på gång) var borta på studiebesök, fick skolan besök av ett pojkgäng, som gav sig på elever och inredning med järnrör. Men när polisen ingrep och politiker ville öka säkerheten tyckte skolan att det var fel väg att gå.
Proffsen vill prata och helst bli fler. Inte vidta åtgärder som kan likna konsekvenser och bestraffningar. Sånt kan ju se ut som våld.
De vill inte se att bristen på gott våld blir en grogrund för det onda våldet.

Sex av tio lärare vet inte om de får stoppa skolbråk, meddelar lärarfacken (DN 9/5). De vill att skollagen ska bli tydligare: kan en lärare sära på elever som slåss utan att riskera polisanmälan för egenmäktigt förfarande?
Så långt har det gått.
När min son slår sin syster, får han stryk, sa gode vännen vid ett stillsamt middagssamtal om barn. Han företräder förmodligen en tyst majoritet som aldrig har övergivit sin tro på det goda våldet. Precis som korsriddaren känner han ett handgripligt ansvar för sin sons fostran.
Den svenska hurringen lever.