Mina medarbetare kan ha en könstillhörighet på morgonen, en annan till lunch och en tredje till kvällen. Hur ska jag kunna hålla reda på detta? Den biologiska kroppsräkning som ni vill att jag ska utföra är numera ett vetenskapligt passerat stadium.

Orden är professor Bo Rothsteins. Måltavla för hans sarkasmer är Forskningsrådet för arbetsliv och socialpolitik (FAS). Under tre år har professorn fått två miljoner i forskningsanslag för att finansiera ett projekt om de politiska institutionernas kvalitet och socialpolitikens förutsättningar.

Med hänvisning till regleringsbrev har FAS avkrävt Rothstein svar på en enkät som oförblommerat kallas ”Registrera med­arbetare”.

Uppgifterna som statsmakterna vill samla in är i och för sig rätt oskyldiga. Saken gäller ålder och könsfördelning på Rothsteins forskare i det aktuella projektet. Det komiska är bara att Rothstein har rätt i sitt till synes absurda påpekande att FAS begäran är omöjlig att uppfylla eftersom en kartläggning av kön inte längre vetenskapligt låter sig göras.

Inte om man ska ta genusvetenskapen inklusive queerteoretikernas och statsmakternas tal på allvar om att kön är sociala konstruktioner. Sådana kan som bekant skifta från timme till timme och behöver inte alls begränsas till två.

Rothstein är en påhittig rackare när det gäller att synliggöra hur jämställdhetspolitikens tentakler har grävt sig in i den byråkrati som är forskarvärldens. Men möjligen går Rothstein för långt när han sedan beklagar att han inte heller kan svara på FAS ­fråga om hans medarbetares ­ålder eftersom den i konsekvensens namn också bör betraktas som en social konstruktion.

Den förhärskande genuspolitiken förtjänar att skrattas åt, och löjet träffar regering och riksdag som står bakom den.