För ungefär ett år sedan kunde man i SvD ( 8/5 2011) läsa artikeln ”Åldersfällan”, i vilken det berättades om åldersdiskriminering i flera branscher. En rekryterare berättade om att ”alla vill ha en 35-åring, vi får kuppa in 43-åringarna”.

Artikeln väckte en hel del läsarreaktioner och diskussion. Det i sig är viktigt. Attityder knådas med fördel i offentlig debatt om förändrade attityder är målet. Och med tanke på den demografiska utvecklingen borde vårt mål sannerligen vara att sluta åldersdiskriminera.

Attitydförändring lyftes även av integrationsminister Erik Ullenhag när han i går presenterade en lagrådsremiss med syfte att utvidga skyddet mot åldersdiskriminering.

Det har tagits många viktiga steg för att motverka diskriminering under alliansens tid vid makten, men låt oss börja år 2000. Då krävde EU att Sverige skulle ordna fram lagstiftning gällande ålder. Senast i december 2003 skulle det vara klart, men den dåvarande regeringen hann inte, utan ansökte om uppskov. Det fick man.

Tre år senare hade man fortfarande inte hunnit.

”Jag tycker inte att vi har något att skämmas för. Det ska inte vara några problem att få igenom lagen snabbt”, sade dåvarande vård- och äldreomsorgsminister Ylva Johansson till DN (11/8 2006). Några veckor senare gick Sverige till val.

I januari 2008 presenterade dåvarande integrationsministern Nyamko Sabuni en diskrimineringslag som ersatte jämställdhetslagen och de sex andra diskrimineringslagarna samt slog ihop alla de olika ombudsmännen till en – Diskrimineringsombudsmannen. Samtidigt föreslogs två nya diskrimineringsgrunder – ålder och könsidentitet.

I går föreslogs alltså även en utvidgning av skyddet i det förra fallet. Det förbud mot åldersdiskriminering som i dag råder på arbetslivs- och utbildningsområdet ska framöver gälla även varor, tjänster, bostäder, allmän sammankomst, offentlig tillställning, hälso- och sjukvård, socialtjänst, socialförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, statligt studiestöd och offentlig anställning – med vissa undantag. Och undantag, de är viktiga i sammanhanget – även om det ibland låter tvärtom...

”Principen att inte diskriminera måste gå före gruppers möjlighet att få en billigare försäkring”, skrev integrationsminister Erik Ullenhag ( Brännpunkt 8/10 2011) när Arbetsmarknadsdepartementet i höstas föreslog (med grund i en dom i EU-domstolen) att försäkringsbolag inte skulle få ta ut olika premier beroende på kön – vilket i praktiken urholkar försäkringsmässigheten. Det lät ju beslutsamt, men ”principen att inte diskriminera”, är dock inte så beständig som det lät då.

För när det gäller den där paradoxen som alla svenskar har skojat om nån gång – det där med att man som 18-åring får rösta, gifta sig och dricka vin på krogen, men inte köpa vin på Systemet – ser regeringen till att göra ett undantag från principen och diskriminerar glatt vidare.

Rabatter för pensionärer och ungdomar undslipper också förbud, det vill säga gruppers möjlighet att få billigare resor och entrébiljetter får gå före principen om att inte diskriminera. Gott så, men man undrar ju vad som är det principiella argumentet för att vi tidigare har blivit av med tjejtaxor och herrklippningar i antidiskrimineringens namn, samtidigt som vi i dag får behålla ungdoms- och pensionärsrabatter..?

Oavsett om man gillar eller ogillar undantagen så vittnar de om hur mycket på diskrimineringsområdet som är föremål just för undantag, tolkning och smak. Det man möjligen kan fundera över är om inte alla undantag omintetgör den där ihopslagningen en smula. Förr hade vi fler lagar och ombudsmän. Nu har vi fler undantag.