Släpp fångarna loss det är vår, var människa i grunden vill så väl.

Så sjöng Lena Nyman 1975 och samma år hade även Sveriges justitieminister, Lennart Geijer, som uttalat mål att ”avfolka fängelserna”.

Att minska brottsligheten, och därmed antalet fängslade, vill förvisso alla. Men Geijers ambition var av ett annat slag: Personer som begått brott skulle slippa fängelsestraff. Denna radikala idé bottnade i synen på kriminella som offer för omständigheter, som behöver hjälp snarare än straff. En syn vars främsta motståndare kom att bli Moderaterna. Ett motstånd partiet drev hårt under 80- och 90-talen.

Det var således något anmärkningsvärt att Beatrice Ask, som moderat justitieminister, 2009 gav direktiv om att utreda hur användningen av fängelse kan minska. Utredningen, som blev klar i våras, föreslog en presumtion om att fängelsestraff kortare än ett år ska dömas ut villkorligt, förutom vid upprepad brottslighet.

Villkoren föreslås utgöras av prövotid och en tilläggssanktion, såsom samhällstjänst eller hemarrest. Det är inte fråga om att släppa fångarna loss, men det är definitivt en idé som påminner mer om Geijer än Hellsvik. Cellen i fängelset föreslås i praktiken ersättas av soffan i hemmet. Eller lite samhällstjänst, det vill säga arbete, i det fria.

Det handlar om brottslighet i form av bland annat misshandel, olaga hot, utpressning, grov kvinnofridskränkning och grovt sexuellt tvång. Och även om det är första gången en person döms för ett brott är brottet i fråga sällan det första gärningsmannen begått.

Utredningens Geijerradikala förslag är nu ute på remiss.

Ambitionen att minska fängelsestraffen är dock strikt ekonomisk. Idén om att färre ska dömas till fängelsestraff beror lika lite på abolitionistiska idéer som de snåla anslagen till försvaret beror på pacifism. I båda fallen handlar det om en i grunden god besparingsiver som drabbats av snedvridna prioriteringar.

Sedan Alliansen vann regeringsmakten har antalet myndigheter förvisso minskat. 2006 fanns 247 stycken och förra året 234, enligt Timbro. Men antalet myndighetsanställda har bara minskat marginellt, trots 13 myndigheter färre.

Myndigheterna har alltså blivit färre men större. Och kostnaderna är i princip oförändrade.

Sverige har en omfattande mängd myndigheter – och världens näst högsta skattetryck. Att i det läget försöka spara pengar på ett redan svagt rättsväsende, och ett otillräckligt försvar, framstår som en märklig prioritering.

Att spara genom att tumma på rättvisan och sluta utdöma fängelsestraff framstår som förryckt.

Bakom budgetposter och paragrafer finns en verklighet där fängelsestraff fyller en mycket viktig funktion. Dels genom att avskräcka från brott och dels genom att ge brottsoffer upprättelse, men också för att den som begått brott ska kunna sona sin gärning.

Och det berör väldigt många människor. Förra året anmäldes totalt 1,42 miljoner brott och över 12000 personer dömdes till fängelse. Det är ingen liten sak att rubba på detta system.

Släpp fångarna loss det är budgetdags? Det kan aldrig bli en vacker melodi.