Det blev ett märkligt samtal på Pride House i Kulturhuset i förrgår. En paneldiskussion med den framåtsyftande rubriken ”Framtidens sexualpolitik” tog förvisso upp några konkreta sakfrågor som RFSL bör driva, men handlade ännu mer om splittringen mellan olika HBT-grupper och problemet med för mycket ”vithet” inom förbundet. ”H och B kommer inte överens med T.” Hur RFSL ska gå till väga för att sluta sig ännu mer inåt framstod till sist som huvudfrågan för framtiden.
Debatten speglade det navelskådande och begränsade tänkesätt som utifrån tyvärr ser ut att vara den dominerande mentaliteten i det politiska HBT-samhället.
När Stockholm Prides ordförande talade under ett nationaldagsfirande vid Sjöhistoriska museet tidigare i sommar beskrev han den svenska flaggan som en symbol för intolerans, som måste laddas om ”med positiva värden”. Man kan ha synpunkter inte bara på det utspelet, utan även höja på ögonbrynen åt den betydande kritik som riktades mot Prideordföranden för att han deltagit i ett så uteslutande sammanhang.
Veronica Svärd från F! hade hellre sett att Prideflaggan hissats i stället för den svenska.
Det finns en brist på ödmjukhet. När det diskuterades hur lagen om samkönade äktenskap skulle utformas, en inte helt okontroversiell fråga för exempelvis Kristdemokraterna och flera religiösa grupper, var RFSL:s hållning att alla präster skulle bli skyldiga att viga homosexuella. Det var inte tillräckligt att möjligheten för samkönade par att gifta sig infördes.
Så annorlunda det kan låta på andra håll. I USA har den ansedde homosexuelle journalisten Jonathan Rauch, skribent i Atlantic Monthly och medarbetare i tankesmedjan Brookings Institution, nyligen publicerat en uppmärksammad essä om hur han ser på samkönade äktenskap. Där finns den eftertänksamhet och generositet som man ofta kan sakna i den svenska sexualpolitiska debatten, både från exempelvis RFSL och från somliga av HBT-rörelsens kritiker.
Rauch är själv en förespråkare för samkönade äktenskap men använder sitt inlägg till att sätta sig in i hur motståndare kan tänka. Med utgångspunkt i en ny bok om olika familjenormer i Amerika, Red Families v. Blue Families (OUP 2010), argumenterar han för att ens syn på samkönade äktenskap för det mesta har att göra med vilken uppfattning man har om vad familj och äktenskap är, inte om homosexualitet.
Ur ett traditionellt perspektiv, skriver Rauch, är sex, äktenskap och familj intimt förknippade med varandra. Äktenskap måste till exempel bli följden av en oplanerad graviditet. Om man håller samman dessa tre beståndsdelar fungerar det. Men bryts de upp hägrar socialt kaos.
I det nya synsättet är äktenskap skilt från sex, ibland helt frånvarande av familj. Allt har blivit ett val. Äktenskapet handlar nu om att mogna och självständiga individer bildar en stabil gemensam grund för sina liv. Då är institutionen äktenskapet inte komplett om den stänger ute homosexuella.
Så förstår Jonathan Rauch konflikten kring samkönade äktenskap. Han försvarar inte dem han ser som motståndare. Ändå ser han bortom den egna ideologiska horisonten och öppnar för ett reflekterande samtal.
