Straffskatten på utbildning och ambitioner är en tickande bomb. Jag har sällan fått så stor läsarrespons på en artikel som på förra söndagens krönika, ”Myten om höginkomsttagarna”. Många människor är urless på att avfärdas som rika och välbärgade bara för att de har avstått inkomster under en lång utbildningstid, jobbat hårt och lyckats få en lön som ligger en bit över medel.

”Jag är själv en ’höginkomsttagare’ men känner mig sannerligen inte som en sådan när CSN skruvar upp avbetalningarna varje år och staten ska ha den större delen av min lön”, skriver en konsult.

Flera talar om en allmän oginhet mot prestationer, som inte bara syns i skattesystemet utan också i den sammanpressade lönestrukturen. ”Jag tjänar tydligen mindre än en sophämtare”, skriver en högkvalificerad och uppenbart driftig gymnasielärare, som konstaterar att skolan belönar hans kunskaper och entreprenörskap med någon enstaka extra hundralapp per månad.

”Jag kan inte säga annat än att jag känner mig blåst”, skriver en läsare. ”Efter att ha vuxit upp som första generationens invandrare i en betongförort, med föräldrar som inte har någon akademisk utbildning, så vågade jag ändå ta steget fullt ut och läsa medicin ... I vilket fall så startade jag vuxenlivet med noll och ingenting i form av kapital eller egendom. Jag drog på mig studielån i den övre delen av skalan och förlorade nästan sex år av inkomst under studietiden. När man sedan började arbeta så insåg jag snabbt att barndomsvännerna, som gått praktiska gymnasieutbildningar, tjänade mer än vad man själv gjorde och dessutom ’extraknäckte’ på kvällar och helger.”

Man kan invända att det alltid finns människor som tycker att skatterna är för höga. Man kan invända att det svenska skattetrycket är på väg nedåt. Bäggedera stämmer, men ingetdera ändrar på det grundläggande faktumet att inkomster en bit över genomsnittet är utsatta för en rent häpnadsväckande straffbeskattning i Sverige. Det är som om de ansvariga inte ville att människor ska anstränga sig och försöka förbättra sin situation.

I den färska rapporten Svenska skatter och omvärldsbeskattningen, som professor Sven-Olof Lodin har gjort på uppdrag av Swedbank, får man det svart på vitt.

Den sammanlagda skattebördan på arbete i form av inkomstskatt och obligatoriska avgifter ligger långt högre i Sverige än i något av de 14 konkurrentländer som Lodin jämför med: 50 procent högre än EU-genomsnittet och 24 procent högre än Danmark som beskattar arbete näst hårdast (2005). Numera har också regeringen Reinfeldt sett till att lindra låginkomsttagarnas skattebörda. Som Lodin skriver: ”Det svenska skatteuttaget [har] genom införandet av jobbskatteavdraget reducerats så kraftigt att skatteuttaget för låginkomsttagare nu ligger på ungefärlig europeisk medelnivå”.

Jag har sannerligen inte ett ont ord att säga om att människor som tjänar dåligt får behålla mer av sin lön efter skatt. Tvärtom. Men det är klart: Om Sverige har världens klart hårdaste beskattning av arbete, och låginkomsttagare beskattas som i andra länder, så måste skatterna för medel- och höginkomsttagare vara någonting i hästväg.

Och nog kan de få en att stegra sig. Om man gör undantag för Danmark, vars skattesystem är hopskruvat på sitt alldeles särskilda sätt, betalar en svensk gymnasielärare, som efter många år i yrket till sist har kommit upp över 28400 kronor/månad, den näst högsta marginalskattesatsen i världen: 52 procent. Vi talar om lönenivån strax under medel för privatanställda tjänstemän.

Tyska teknikföretagare kan åka på 47,5 procent i marginalskatt, men bara om de tjänar mer än 2,3 miljoner om året. Franska finansmatadorer kan drabbas av 40 procent på marginalen, men bara om de tjänar mer än drygt 50000 kronor i månaden. Norska näringslivstoppar får också punga ut med 40 procent av varje nytjänad hundralapp, men bara om de ligger över 824000 kronor om året i lön.

Men om en svensk lektor betalar näst högst marginalskatt i den icke-danska världen, vem betalar då allra mest? En svensk rektor. En femtedel av medlemmarna i Sveriges Skolledarförbund har så pass bra betalt att de träffas av värnskatt och når sammanlagt 57 procent på marginalen, och där ligger såväl brittiska börslejon som irländska ingenjörer i lä. En irländare som tjänar tre miljoner om året betalar 42 procent i marginalskatt, en engelsman som tjänar det dubbla kommer undan med 40 procent.

Så sträck på er, svenska civilekonomer och projektledare, naturvetare och tandläkare - och andra i samma båt. Den svenska staten må kanske inte vara så angelägen att ger er lön för er möda, men den tilltror er i alla fall orken och kraften att streta vidare fast ni tyngs med långt högre marginalskatt än Europas och Amerikas miljonärer. Vad är det nu man säger? Tröst för ett tigerhjärta.

”Värnskatten betraktar jag som direkt omoralisk”, skriver en läsare apropå förra veckans krönika. ”Men alla tiger! Varför i hela friden är det så?”

Det är, som man säger, en riktigt bra fråga.