Kolumn
För femte eller sjätte gången hör vi från USA att kampen om Vita Huset börjat på allvar. Det är ett bra tillfälle att påminna om sådant som inte syns i den breda mediebevakningen.
För det första, att förstå det amerikanska presidentvalet går inte. Processerna är för många och motstridiga på för många olika nivåer; valet utkämpas nationellt, på delstatsnivå och lokalt, inte sällan med motstridiga agendor; det handlar om kampanjekonomi innanför och utanför de faktiska kampanjerna; partierna är plattformar för kandidaterna och har samtidigt sina helt egna intressen; folket väljer 435 medlemmar av representanthuset och en tredjedel av senatens hundra medlemmar, relationerna mellan dem och presidentkandidaterna är viktiga och ser ut på lika många olika sätt som det finns personer – och så vidare.
Medierna kommer att ge oss dramat i en grovt förenklad version, som ett slags film, där kandidaterna är allvetande domptörer. En bättre bild vore en dokusåpa, där de jagar runt i ett land som hela tiden ger dem utmaningar de inte känner i förväg, i vitt skilda sammanhang.
För det andra, president Barack Obama kan förlora. I ett tal i den viktiga delstaten Ohio gav han i torsdags sitt budskap på ett välformulerat sätt: Krisen i USA är inte hans fel, han ärvde den av George W Bush; läget är svårt, men tack vara Obama är USA på rätt väg; om Romney vinner blir det en återgång till den politik som ledde till krisen.
Det är ett svagt budskap, men han har inget annat. Därmed står två enkla bilder mot varandra. Affärsmannen Romney – som höll tal i Ohio samma dag –säger att Obamas politik förlängt krisen och försvagat återhämtningen; själv vet han hur kapitalism fungerar, hur jobb skapas, och han tar budgetunderskottet på allvar.
Utgången är oviss, men det är ovanligt att den som måste försvara en dålig ekonomi med svag utveckling blir omvald. Obama kommer att förlora, eller lyckas med något närmast unikt. Just nu är det jämnt i mätningarna, men trenden är till Romneys fördel.
För det tredje, vi kommer att läsa om det demokratiska underskottet i USA, att väljarna är okunniga och att knappt två av tre röstar. Jämfört med valet till Riksdagen är det katastrofsiffror. Men presidentvalet bör snarare jämföras med valet till Europaparlamentet. För många väljare i USA ser relationen till Washington D.C. ut ungefär som vår relation till Bryssel: distanserad, lätt ogillande, låg kunskapsnivå. Skillnaden är att Bryssel är långt viktigare för människors vardag i EU, än vad Vita Huset är för amerikanerna i deras vardag. Hur mycket vet en svensk väljare om vilka frågor som är viktiga i Europaparlamentet? Förra valet röstade för övrigt 42,98 procent av valmanskåren i det valet.
Till sist, vart fjärde år spenderar amerikanerna i snitt några tior på sitt presidentval, mycket mindre än vad svenskar lägger på påskgodis. Och mindre än vad de svenska partierna och deras kringorganisationer betalar för att vinna sina val. Pengar är viktiga i amerikanska val, men inte viktigare än i många andra länder.
