För en vecka sedan lämnade Göran Persson definitivt den inrikespolitiska scenen. Men han fortsätter att dominera den mediala dagordningen. Erik Fichtelius filmatiserade Perssonmonolog är en rik källa till höjda ögonbryn, vrede, motangrepp och nya diskussionsämnen.
Igår förmiddag svävade Göran Perssons ande till och med över Grundlagsutredningens seminarium Från statsminister till president?
Det är inte befogat att tala om en ”presidentialisering”, sammanfattade Thomas Persson, fil dr i statsvetenskap. Några egentliga skäl att ändra grundlagen för att minska regeringschefens makt, finns följaktligen inte. I stället varnade statsvetardoktorn för att skriva om grundlagen bara för att statsministern råkar vara på det ena eller andra sättet. Det var möjligen något motsägelsefullt sagt.
Tillsammans med forskarkolleger har Thomas Persson vridit och vänt på en rad indikatorer som pekar för respektive mot ökat presidentstyre. Dit hör sådant som statsministerns befogenheter, statsrådens bakgrund, omsättningen på statsråd och statsministerns resurser.
Enligt den av Grundlagsutredningen beställda kartläggningen tillskansade sig inte dåvarande statsminister Göran Persson vare sig mer resurser i form av större regeringskansli, eller ökade maktbefogenheter. Perssons eventuella presidentutsvävningar har rymts inom vårt konstitutionella system.
Att en hyfsat stor personalstab med ansvar för EU-frågorna 2005 flyttades från utrikesdepartementet till statsrådsberedningen, har enligt forskarna mer med ”europiseringen” att göra än med Perssons presidentialisering av politiken.
En amsaga så god som någon. Faktum är ju att så länge Anna Lindh var utrikesminister gick hon emot varje försök från SB att avlöva hennes departement EU-frågorna. När den politiskt mer lättviktiga Laila Freivalds tog över UD gick däremot EU-flytten snabbt.
Göran Persson skulle enligt statsvetarna inte heller ha stärkt sin maktposition genom att utse flera statsråd utan egen politisk förankring, som Britta Lejon, Ann-Christin Nykvist, Lars Engqvist, Thomas Bodström, Jens Orback, Lena Hallengren, Lena Sommestad, Leni Björklund och Ibrahim Baylan.
Nog för att Persson var en flitig regeringsombildare. Något som i och för sig skulle kunna tolkas som ännu ett utslag av presidentialisering. Haken i det resonemanget är att Ingvar Carlsson kan redovisa ännu snabbare omsättning på ministertaburetterna.
Det utmärkande för Göran Persson som regeringschef var alltså inte hans formella maktbefogenheter (däremot var hans faktiska makt enormt stor), eller att han utnämnde särskilt många politiskt svaga statsråd i samband med alla sina regeringsombildningar.
Det extrema med regeringen Persson var i själva verket Persson själv. Nej, den slutsatsen drogs så klart inte presidentforskaren Thomas Persson. I stället var han rörande överens med socialdemokraternas grundlagsutredare Lena Hjelm-Wallén om att debatten om president Persson var en följd av mediernas personfixering, partiernas kris och internationliseringen.
Så kan man också göra en sömning grundlagsdiskussion ännu mer ointressant.
