På tisdag (13/12) presenterar Timbro sin nyutgåva av den liberale politiske filosofen Isaiah Berlins Essäer om Frihet. Det sker i samtal mellan statsvetarna Gina Gustavsson och Andreas Johansson Heinö och undertecknad. Vår utgångspunkt blir betydelsen av Berlins idéer för vår samtid.

I den centrala essän ”Två frihetsbegrepp” från 1957, skiljer Berlin på negativ och positiv frihet. Negativ frihet handlar om frånvaron av hinder för individens handlingar. Den positiva friheten härrör från vår önskan att vara vår egen herre, även när andra inte lägger hinder i vägen för oss. Det handlar om att känna till vad som är bäst för oss själva, givetvis inom ramen för den mänskliga fattningsgåvans begränsningar. Och vidare att ha förståelsen, förmågan och självdisciplinen att handla därefter istället för att falla för irrationella impulser eller otyglade begär – att kunna vara ”jag när jag är som bäst”.

Det säger sig självt att under en viss del av sitt liv måste människor, alltså barn och unga, fostras och disciplineras till positiv frihet, då den negativa friheten, att hindren för deras handlingar är undanröjda, inte är tillräcklig.

Berlins styrka består i att han erkänner vikten av positiv frihet samtidigt som han varnar för hur lätt denna tankemodell kan förvandlas till ett försvar för att ”utöva tvång mot andra människor under åberopande av något mål som de själva skulle eftersträva om de vore mer upplysta, men försummar därför att de är blinda eller okunniga eller fördärvade”. Den positiva friheten att vara medveten om sitt eget bästa och söka handla därefter, övergår därmed till ”ett tvång mot andra för deras egen skull, i deras, inte mitt, intresse”.

Det är här Berlin talar till vår samtid. De som har makt till det begår fortfarande övergrepp som motiveras med att befria andra i deras eget intresse, och förbud presenteras som frihet: Hur kan man vara mot frihet, om man är rationell?

Ibland får övergreppen rent komiska dimensioner, som när Umeå inför snusförbud för de kommunalt anställda. Den politiska majoriteten har förbjudit de kommunanställda att röka på arbetstid, också i sammanhang där de garanterat inte kan skada andra, som under arbete från hemmet. Majoriteten menade också att denna ”rökfria arbetstid” borde omfatta ett förbud att snusa på jobbet, eftersom kommunen ”bedriver ett långsiktigt hälsofrämjande arbete för tobaksfri arbetstid”.

De Umeåpolitiker som ställt sig bakom tankevurpan att ett snusförbud på arbetstid ska kallas för ”frihet från tobak” är givetvis mest förtjänta av att förlöjligas.

Ty andra förbud i frihetens namn är upprörande i sin brottslighet och skändlighet. Men startpunkten även i Umeå är just den som Berlin varnade för – att positiv frihet lätt kan tjäna som förevändning för förbud: ”Om du inte utövar självdisciplin måste jag istället disciplinera dig, och du kan inte klaga över brist på frihet eftersom du inte har lyssnat på ditt eget inre förnuft.”