Ända sedan den hårda och jämna primärvalskampen mot Hillary Clinton har Barack Obama följt samma mönster: Han är som bäst när han just har tagit emot en riktigt hård smäll. Augusti blev en mardrömsmånad för presidenten, med sjunkande väljarstöd och ett tillskott av totalt noll nya nettojobb på en redan plågad arbetsmarknad. Torsdagens jobbtal inför den församlade kongressen handlade därmed om bära eller brista.
Det blev, åtminstone politiskt sett, ett mästerligt balansstycke. Obamas förslag, kallat The American Jobs Act, innehåller 447 miljarder dollar i stimulanser, fördelat på 194 miljarder i nya investeringar och 253 miljarder i nya eller förlängda skattesänkningar. Samtidigt får det ”superutskott” som ska finna besparingar för 1500 miljarder sitt beting höjt med ytterligare 450 miljarder. Därmed, säger Obama, är jobbpaketet fullt ut finansierat.
Obama sträckte även ut en hand till Tea party-rörelsen, och lovade fortsatt översyn av samtliga statliga regleringar. Alla lagar måste kunna klara ett ”sunt förnuft-test”. Samtidigt försäkrade han sina vänsterkritiker om en rejäl satsning på jobb, bland annat genom upprustning av landets infrastruktur.
Taktiskt är det ett mycket starkt drag. Tea party-ledamöterna lär knappast stödja förslaget, vilket stärker bilden av dem som kompromisslösa. Traditionella republikaner får svårt att nobba ett förslag som dels sänker skatter för medelinkomsttagare och småföretag, dels höjer besparingskraven. De åtta republikanska presidentkandidaterna har i skrivande stund bara presterat allmänt hållna invändningar. Därmed är Obama tillbaka i förarsätet, och kan koppla nytt grepp om det politiska mittfältet.
Ur ekonomisk synvinkel är bilden mer komplicerad. Teorin bakom stimulanspolitiken säger att den ger Joe mer pengar att handla för i sin närbutik. Butiken får då råd att anställa Bill, som därmed börjar generera skattepengar snarare än kosta a-kassa. Men verkligheten är inte fullt så enkel. Ett av skälen till att Obamas förra stimulanspaket inte blev mer framgångsrikt är att det bokstavligt talat tar år för pengarna att sippra genom systemen och ut i det ekonomiska kretsloppet. Problemet växer dessutom i takt med att världens ekonomier blir allt större och än mer komplexa.
Med sitt fokus på att centralstyra (eller centralstimulera) ekonomin blir Obamas plan en del av problemet, snarare än dess lösning. Pengarnas vindlande resa genom internationella banker och institut, myndigheter på statlig, delstatlig och lokal nivå, till folks plånböcker och företags balansräkningar, är hopplös att överblicka. Teorins Joe och Bill lever inte upp till verklighetens finanslabyrinter. Hanteringen av dessa fantasibelopp blir ineffektiv och mängder av pengar förstörs på vägen. Och förr eller senare måste de betalas tillbaka – med ränta.
Obamas konservativa motståndare gör därmed rätt i att betona decentralisering och krympt statsmakt. Ju kortare vägar pengarna färdas, desto enklare blir färden att överblicka. Men Obamas presidentskap har, trots vackra ord om förändring, envist dundrat vidare på den sedan länge inslagna vägen mot mer makt till Washington. Det kan komma att resultera i en smäll som blir mycket svår att resa sig från.
