En ögonblicksbild från en debatt med två socialdemokrater utgör den perfekta illustrationen av socialdemokratins nuläge (SVT Debatt 7/7). Till vänster i bild tidigare statsrådet Maj Britt Theorin (presenteras som kvinno- och fredskämpe) och till höger i bild Thomas Bodström.

När Bodström föga radikalt föreslår att S borde bryta sin intima samverkan med LO och förhålla sig lika till samtliga fackförbund, bryter Theorin nästan samman. Hennes utfall slutar med påpekandet att Bodström inte kommit in i partiet den Rätta vägen och med sin USA-vistelse varit så långt borta i sitt tänkande att han inte kan känna de ideologiska rötterna.

Å ena sidan alltså theorinlinjen som söker svaren bakåt, i rötterna, å andra sidan bodströmlinjen, där nutiden accepteras och nya former rekommenderas. Såväl politiskt som organisatoriskt skiljer sig synsätten åt och hämtar inspiration i olika decennier. Men det är knappast bodströmlinjen som dominerar i S.

I valet 2010 röstade bara hälften av LO-medlemmarna på Socialdemokraterna och 16 procent på Moderaterna. Att ifrågasätta den fackligpolitiska samverkans hegemoniska ställning borde falla sig naturligt, men så verkar alls inte vara fallet i Rörelsen. Arbetarrörelsens Tankesmedja presenterade nyligen en rapport om den fackligpolitiska relationen och kom fram till att den är viktigare än någonsin.

Socialdemokraternas utspel i går, om lagstadgad rätt till heltid, branschprogram och olika former av så kallad aktiv näringspolitik ligger precis i linje med de gamla lösningarna. När Juholt problematiserar att ’’tillgången till riskvilligt kapital för mindre och nybildade företag bör öka, liksom för företag som vill utveckla innovationer’’ (Aftonbladet, 8/7) behövs ingen följdfråga för att förstå vad det handlar om.

Nämnda kapital ska knappast beskattas mindre, snarare handlar det om riktat stöd från (s)taten till de branscher och företag som partikongressen gillar.

I P1-Morgons intervju med Juholt igår sade han att ’’..det kräver att staten tar ett ansvar och kliver in’’ och fångade i en kort mening hela sin syn på näringspolitiken. Det är politiken och staten som ska initiera, kliva in, styra upp och satsa. Tillväxt anses skapas av politiker och välstånd vara något av staten till medborgarna givet.

Juholts motståndare (såväl internt som externt) måste föreslå motsatsen: att staten tar ansvar genom att kliva åt sidan och lämna mer utrymme för medborgarna att själva skapa.

Tack vare Juholts utspel blir skillnaden mellan vänstern och borgerligheten något tydligare. Medan Socialdemokraterna sätter sin lit till politikens förmåga, pekar borgerligheten åt andra hållet. Precis som somliga inom borgerligheten länge hakade upp sitt politiska intresse på enkom Berlinmuren verkar åtskilliga socialdemokrater ännu vigda åt tron på klasskampen och kapitalets illvilja.