Bland alla aktörer på världs- politikens scen är Ryssland en av de största naturbegåvningarna. Ryska teaterlegendarer som Stanislavskij och Tjechov må ha förespråkat en naturalistisk gestaltning, men det är i de dramatiska gesterna som landets medfödda talang ligger. Hellre ”den skotska pjäsens” indignerade mantelsvep och machiavelliska intriger än fin- stämd method acting, alltså. Och trots att järnridån är borta råder fortfarande konspirationstänkande bakom kulisserna i Kreml.

Mitt i sommarens nyhetstorka har Ryssland fläktat flammorna – eller snarare vridit ned temperaturen – i den allt kallare krisen. Efter utvisningen av fyra ryska diplomater från London, Storbritanniens svar på Rysslands vägran att lämna ut Aleksandr Litvinenkos misstänkte mördare Andrej Lugovoj, avbröt Ryssland oväntat sin medverkan i militäravtalet CFE (Conventional Forces in Europe). Pravda slog sig för bröstet under den triumferande rubriken ”Ryssland talar kraftfullt och sätter väst på plats”.

Fortfarande väntar världen på den konkreta, i tisdags utlovade ryska vedergällningen. Vissa brittiska kommentatorer menar att Rysslands taktik kan vara att, genom att inte göra någonting alls, framstå som den civiliserade parten i konflikten. Ryska UD:s beska uttalande om att de skulle behöva ”utvisa 80 brittiska diplomater” för att uppväga de fyra ryska tyder dock på att en sådan hövlig taktik inte är aktuell.

Men Rysslands stolthet är lättsårad och deras ordval har alltid varit kargare och mindre politiskt korrekt än västs:

–Somliga representanter för premiärminister Gordon Brown har sagt att de inte tror att en rysk rättegång skulle bli rättvis och opartisk. Jag anser att det är en stor förolämpning mot hela Ryssland, sade centralfiguren Andrej Lugovoj i en intervju med BBC den 11 juli.

–De kanske tror att vi är aboriginer som springer runt här i Moskva med spjut?

En paranoid bild av världen utanför slog klorna i Kreml efter att brittiska domstolar vägrade utlämna två av Putins ärkefiender, exilmiljardären Boris Berezovskij och den tjetjenske politikern Akhmed Zakayev. Whitehall, Vita huset, CIA, MI6, tjetjenska terrorister och Berezovskij – alla konspirerade för att förhindra Rysslands ansträngningar att bygga upp det kollapsade riket, skriver Alex Goldfarb i onsdagens Daily Telegraph. Goldfarb har tillsammans med Litvinenkos änka Marina författat boken Death of a Dissident: the Poisoning of Alexander Litvinenko and the return of the KGB.

Ryssland har fått självförtroendet åter, likt en utfryst tonårspojke som kommer tillbaka efter sommarlovet en halvmeter längre och med imponerande basstämma. Plötsligt är rollerna ombytta – och det är svårt att motstå frestelsen att sätta de gamla plågoandarna på plats. Särskilt när man som Putin, som enligt lag inte får kandidera för en tredje mandatperiod 2008, bara har en termin kvar.

Den nyvakna björnen har ännu inte fällt ut sina vassaste klor. Publiken får vänta tills efter (konst)pausen. Fast hur var det nu? ”Men man kan dock, men man kan dock, honom aldrig tro”…