"Dom allra flesta av oss här, vi är inte mörkhyade, muslimska, unga män. Vi är människor.” Nej, så sa Åsa Romson naturligtvis inte i sitt tal i Almedalen där hon utmanade Gudrun Schyman om titeln som skuldfeminismens drottning. Utan: ”Om vi har en norm att det sitter vita, heterosexuella män vid makten, då bygger man också ett samhälle som passar bäst för vita, heterosexuella män. Och det blir så fel. För de flesta av oss, dom allra flesta av oss här, vi är inte vita, heterosexuella, medelålders män. Vi är människor. Och det betyder att vi har lika värde, men vi är olika på alla möjliga sätt.”

Den vita, medelålders mannen har uppenbarligen följt efter mig när jag har lämnat Studio Etts scensändning på torsdagseftermiddagen. På Donners plats hejdar han mig, och frågar ”ska ni göra något om Romsons tal?”. Jag frågar vad han menar. Han ser lite ursäktande ut, säger att han visserligen kallar sig ”grönvänster” men att han tagit illa vid sig av talet under onsdagskvällen. Att han inte förstår poängen med varför han ska pekas ut, enbart i egenskap av att vara vit, heterosexuell, medelålders man. Att han gör allt han kan, för att som ensamstående vara en bra pappa åt sina tre barn. Att han försöker uppfostra dem att se utan fördomar på andra. Och att Åsa Romson med sitt tal fick honom att känna sig villrådig, tänka att han kanske inte är så vänster som han trodde.

Jag uppmanar honom att skriva om sin känsla. Han är tveksam, upprepar frågan om vi inte ska ta upp det. Så nu gör jag det. För hans upplevelse förstärker min egen känsla efter årets Almedalsvecka, där jag under veckan deltagit i ett flertal seminarier och samtal, men också tagit del av andras återgivningar av debatter och diskussioner.

Det tycks som om flera av dem har genomförts med representationstanken påtagligt närvarande. Tron på att vissa attribut är så överordnade i att styra tankar och handlingar, att individens egen vilja inte spelar någon roll.

När jag på nätet ser några av de debatter som meningsfränder deltagit i, blir det uppenbart att det går att spela raskortet i svensk debatt, utifrån de syften som avsändaren för tillfället har. Det kan användas för att förklara att motståndarens argument är illegitima, för att denne har fel hudfärg. En ljushyad person kan få höra att den aldrig kan förstå rasism, eftersom den är ljushyad. Och en mörkhyad person kan få höra att hen förråder sin hudfärgs förmenta kollektiv, om hen uttrycker ”fel” argument.

På SVT:s debattsida (4/7) skriver moderate riksdagsledamoten Hanif Bali om några av sina erfarenheter från veckan. Han berättar att han har blivit kallad ”Moderaternas Jackie Arklöv” av Kurdo Baksi. Baksi är i år riksdagskandidat för Miljöpartiet, och har under åren mottagit många priser för sitt arbete mot rasism; 1995 fick han DN:s Jörgen Eriksson-pris, 1999 gavs han industrifackets kulturpris och 2000 var han mottagare av Olof Palmes fredspris. Hans oerhörda tillmäle där han jämför Hanif Bali med en krigsförbrytare och polismördare framstår som ett föga hedersamt sätt att leva upp till så stolta utmärkelser, men vad vet väl jag? Jag är förmodligen helt diskvalificerad att uttala mig, för ljushyad för att veta bättre, eller för blind för att förstå att jag nog också trots mitt utrikes ursprung är en högerns Arklöv.

Hanif Bali ger ytterligare exempel; av Mikael Trolin, som har ett förflutet i Socialdemokraterna och LO, sedermera Folkpartiet och numera är engagerad i Miljöpartiet, blev han kallad ”husneger”. Somar Al Naher, ledarskribent på Aftonbladet, kallade honom ”husinvandrare”.

Hanif Bali ställer i sin artikel den mycket motiverade frågan: ”Vad är det för tankefigur som rör sig i deras huvud?” Han gissar själv: ”Det är den sjuka tanken att invandrare inte kan vara borgerliga, de är Onkel Toms, det är en styggelse mot deras natur att kunna vara borgerlig. House Broken, tämjd mot min natur och arv”.

En tanke så befängd att den borde gå att avfärda direkt. Men efter att ha läst ledarskribenten i Dala-Demokraten, Ida Ali-Lindqvist, får man kanske ändå ge Bali rätt. Ali-Lindqvist skrev så här efter att ha mött honom i en tv-debatt: ”Han som rasifierad verkar inte vilja, eller så inser han inte, att han faktiskt är ett offer för vitheten. Offer i den bemärkelsen att han hjälper moderaterna med att bedriva en politik som slår mot sådana som han själv.”

Det finns mängder med historiska exempel på politisk retorik som bygger på att människor är inkapabla att hantera egen frihet och eget ansvar. Att de måste ledas och styras eftersom de är offer för sin egen oförmåga och okunskap. Att vissa bär kollektiv skuld, som måste betalas. Stefan Olsson, bloggare och chef för tankesmedjan Frivärld, provar att genomgående byta ut ordet ”män” mot ”judar” i Romsons tal. Det ger avsedd obehaglig effekt, och retoriken från Sverigedemokraterna som ställer ”svenskar” mot ”invandrare” gör sig också påmind. Varför det låter sig göras? För att politisk retorik som bygger på att skuldbelägga kollektiv byggda på attribut har mycket gemensamt.

Det är med kluvna känslor jag lämnar Almedalen. Det må vara en liten ankdamm, men det är trots allt en betydelsefull ankdamm. Många av dem som sätter tonen för samhällssamtalet genom att tillhöra olika talföra och inflytelserika eliter i samhället har varit här. Det som sägs här, stannar inte här. Och om denna allt mer påtagliga närvaro av grupptänkande kommer att prägla samhällsdebatten framgent, kommer Sverige att utvecklas till ett land som i allt högre utsträckning underställer individen kollektivet.

Jag har ingen anledning att betvivla att Baksis, Trolins, Al Nahers eller Ali-Lindqvists engagemang mot rasism skulle vara äkta. Jag är också övertygad om att Åsa Romson är djupt angelägen om att åstadkomma ett mer jämställt samhälle. Men det problematiska med att hänge sig åt den retorik som de ger uttryck för, är att de i själva verket bidrar till att förstärka och utveckla det tänkande de säger sig vilja bekämpa – vi och dom, att grupper ställs mot grupper. Uppmanar man medborgarna att i första hand tänka på och betrakta varandra som representanter för kollektiv, är risken stor att de också gör det. Ett sådant samhälle är inget att stå efter.

Tove Lifvendahl är politisk chefredaktör i SvD.

tove.lifvendahl@svd.se