Det talas ofta om hur viktigt det är med principer inom politiken. Utan sådana kan en pragmatiskt lagd politiker hamna i vilka vedervärdiga beslut som helst. För vad håller tillbaka en principlös makthavare?

Nå, låt mig då säga detta: när det gäller politik saknar jag helt principer, och det vill jag också se hos våra folkvalda. Anledningen är exakt densamma som ovan: med principer i politiken kan man hamna i precis vilka beslut som helst.

Just nu pratas det om två saker som illustrerar den poängen. Det första exemplet är plågsamt tragiskt och gäller utvisningen av familjen Danielian i Ånge. Två föräldrar med tre barn i skolan, som bott i Ånge i tio år, etablerat sig socialt, engagerat sig i det lokala civila samhället, tvingas ut ur landet. Barnens kamrater förstår ingenting, och saknar sina bästa vänner, hämtade av polis och förda till Armenien utan någon synbar anledning. Rättfärdigandet är osynligt: en princip.

Det andra exemplet gäller en våra starkaste jultraditioner: debatten om huruvida skolbarnen ska tillåtas avsluta terminen i kyrkan. Ytterst få störs av den traditionen, och hos de som blir upprörda svallar känslorna på grund av deras intolerans. Inte på grund av den varma men harmlösa traditionen. Ändå vrids skolorna obönhörligen mot terminsavslutningar som saknar en tradition som många uppskattar. Det finns inga synbara skäl, men däremot ett osynligt: en princip.

Anledningen till att politiker kan fatta sådana vansinniga principbeslut är att vi fortfarande lever med den syn på politiken som 1900-talet etablerade: att det finns politiska teorier som, precis som logiskt konstruerade teorier, utgår från en handfull axiom – principer ur vilka vi kan härleda rätt svar i alla tänkbara sammanhang.

Men människor som lever tillsammans är inte samma sorts objekt som talserier eller molekyler. Människan, med känslor, tankar, traditioner, andlighet och unika omständigheter, är en alldeles egen existens. Det finns ytterst få meningsfulla generaliseringar som går att tillämpa på henne, ingen princip som är ofelbar.

Att den principlöse politikern kan fatta vilka beslut som helst är en verklighetsfrånvänd tanke som också uppstod med den förlegade modernitetens positivism. Den bortser från en människans mest närvarande och definierande egenskaper, nämligen värderingar om vad som är rätt och fel, gott och ont. I det avseendet bör vi kräva av politiker att de tydligt gör reda för vilka de är, och sedan ska vi ställa dem till svars mot bakgrund av hur de agerar i relation till sin värderingsdeklaration.

Jag kan inte tänka mig att rösta på en politiker som anser det rätt och gott att utvisa familjen Danielian. Vad mera är, jag är övertygad om att de ansvariga politikerna inte tycker att det är en rätt och god handling. Anledningen till att ett sådant beslut ändå kan fattas och genomdrivas är att de sätter principen före värderingen. Då kan man hamna precis var som helst.

Givetvis borde folket i lilla Ånge ha vetorätt mot Stockholms principbeslut i den här frågan.