Bo Rothsteins bok Förargelseväckande beteende – om konsten att inte sitta still i båten (SNS Förlag 2008) är som väntat uppfriskande läsning. Tankegodset har delvis tidigare publicerats i tidskrifter eller på annat sätt. Inget fel i det, kloka tankar tål att gå i repris.

Hur befriande är det inte att bli påmind om Gudrun Schymans kongresstal 2002: ”... det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige”. Befriande i bemärkelsen att Schyman inte har något inflytande över politiken längre. Alliansen har inte gjort upp med vänsterfeminismen i alla delar men det tröttsamma könsmakts-pratet om att kvinnor som grupp är förtryckta av män på livets alla områden, har klingat av.

Samtidigt satsar den borgerliga regeringen faktiskt 800 miljoner kronor på att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och våld i samkönade relationer. Inte minst erkännandet att våld förekommer även i homosexuella parrelationer är tecken på vidgat tänkande. Sak samma med regeringens beslut förra veckan att ge kriminal- vården ytterligare 30 miljoner kronor att satsa på framgångsrikare vård av kvinnomisshandlare.

En annan av Rothsteins käpphästar är otyget med en ideologiserad statsapparat. Jag är den första att instämma, även om jag menar att myndigheter i egenskap av statens förlängda arm ska agera i enlighet med regeringens politik i allt som inte gäller rättstillämpning och myndighetsutövning mot enskilda. Men visst, det är hög tid att regeringen börja rensa i floran av opinionsdrivande verk. Tack och lov går värstingen JämO i graven vid årsskiftet samtidigt som den nya Superdiskrimineringsombudsmannen uppstår.

På tal om diskriminering. Rothstein är kritisk mot Arbetsdomstolen och påpekar att JämO och DO har förlorar i stort sett varje mål. Men om det beror på att dessa opinionsmyndigheter har varit ute i ogjort väder borde han väl lovorda domstolen?

Förmodligen är Rothstein lika glad som jag över att regeringen i morgon lägger en proposition om att AD:s sammansättning ska ändras i diskrimineringsmål. Juristdomarna, som hittills har kunnat röstas ner av de fackligt tillsatta ledamöterna, kommer från årsskiftet att vara i majoritet. Rege-ringen skriver att man bör ha en ordning där inte ens misstankar om att AD skulle vara partisk kan uppkomma. (Ursäkta, men samma synsätt kan faktiskt tillämpas på ordningen med juridiskt oskolade nämndemän i tingsrätterna).

Vem tar grundlagen på allvar, undrar Rothstein och konstaterar att inte ens domare verkar göra det. Än mindre regering och riksdag, skulle jag vilja tillägga. Det mest flagranta exemplet i närtid är hanteringen av FRA-lagen. Med hänvisning till regeringsformen och Europakonventionen avrådde justitiedepartementet, som är regeringens vakthund när det gäller grundlagsfrågor, från att lägga fram signalspaningslagen utan att först komplettera den med rättsäkerhetsgarantier och integritetsskydd. Bland annat menade justitiefolket att det måste till ett oberoende rättsligt organ som kan förhandspröva regeringens och UD:s sökbegrepp innan FRA ges möjligt att använda dessa till att dammsuga medborgarnas brev och samtal som går via kabel.

Någon ändring på den punkten gjordes inte, och är inte aviserad. I det läget förväntade sig kanske vän av grundlagsordning att justitieministern skulle sätta klackarna i backarna. Nyligen förklarar Beatrice Ask att hon inte vinner alla debatter i regeringen, men rätt många, och att bråk ska hållas inom familjen (ST Press 11/08) . Ja, men fajter inom regeringen som gäller grundläggande rättsstatsprinciper bara måste en justitieminister vinna.