Man brukade anklaga Bo Lundgren för att vara besatt av skattefrågor, men jämfört med Reinfeldt var Lundgren förströdd. Vindarna må blåsa, det må vara hög- eller lågkonjunktur, men Reinfeldt tar alltid ut sänkt inkomstskatt för låg- och medelinkomsttagare som märke. På frågan ”När smakar ett jobbskatteavdrag bäst?” finns bara ett tänkbart svar: ”Hvergang!” Fredrik Reinfeldt brinner måhända inte mer för sänkt skatt än vad hans företrädare gjorde, men han gör det med helt annat fokus och helt annan uthållighet.
På pressbåten ut till Vaxholm höjde man inte precis på ögonbrynen när det stod klart att dagens M-utspel skulle bli ett nytt, fjärde steg i jobbskatteavdraget. Tvärtom kändes det tryggt och välbekant. Så ska det ju vara nuförtiden. När det drar ihop sig till sensommar ska det ätas kräftor och skolan ska börja och sedan ska Fredrik Reinfeldt ta båten till Vaxholm och lova mer i plånboken för dem som jobbar. Det har blivit en i raden av färska folkhemstraditioner: politikens motsvarighet till Halloween.
Jobbskatteavdragen har sänkt skatten för stora grupper löntagare i en utsträckning de aldrig tidigare har fått uppleva. För vissa motsvarar det en extra månadslön om året efter skatt. Men informationen kommer via invecklade lönebesked och förtryckta deklarationsblanketter, och ännu har avdragen inte blivit folkkära på samma sätt som vård, skola, omsorg och Lucia.
I sitt tal medgav Fredrik Reinfeldt att genomslaget i opinionen kunde ha varit större. Det har varit en så oändligt konstig tanke att vanligt folk ska få lägre skatt, sade han. Men han är övertygad om att det till sist kommer att sjunka in.
Själv är jag inte riktigt övertygad om att ännu ett steg i jobbskatteavdraget är den bästa medicinen i detta läge. Men man kan inte annat än ta av sig hatten för den envetenhet med vilken De nya moderaterna har drivit sitt projekt. Strategin har varit avgörande för att bygga partiets och Alliansens trovärdighet i sysselsättningsfrågan, och det har skapat förutsättningar för långsiktig förändring av synen på skatter bland svenska väljare.
Alliansen bevisar att skattesänkningspolitik kan vara bra inte bara för dem som har förmögenheter och topplöner. Opinionen må inte vara i kapp, och regeringen bör se självkritiskt på hur man har skött sin kommunikation, men man har skapat en potential. Den som inte alls tror på frågans laddning kan för övrigt notera hur Socialdemokraterna under ilskna muttranden har accepterat de två första stegen i jobbskatteavdraget: ett säkert tecken på att stora skattehöjningar har blivit politisk dynamit.
Reinfeldt hade en bra dag i talarstolen och lyckades fint med att skapa kontrast mellan regering och opposition. Våra prioriteringar är glasklara, sade han: Fler ska få jobb. Det ska föras ansvarsfull ekonomisk politik. Sedan kunde han rada upp vad Mona Sahlin under sin tid som S-ledare hunnit säga är allra viktigast: stöd till fordonsindustrin, förorterna, högre A-kassa, kulturen, de ensamma mammorna, vindkraften och fler kommunala hyresrätter. Med mera. Stort och smått. Dyrt, ofinansierat och hela tiden föränderligt.
Enligt en mätning i gårdagens DN svarar betydligt fler väljare M än S på frågan vem som har bäst idéer för svensk ekonomi. Det är inte förvånande. Reinfeldt och Borg håller kursen. De återvänder ständigt till vikten av låg skatt på arbete och sunda statsfinanser. Ibland blir det ganska entonigt, men det bygger förtroende. Oppositionen, däremot, fladdrar från blomma till blomma och lovar mycket mer än de kan hålla.
Sifomätningen för augusti, som presenteras i dag, gör inte livet lättare för de rödgröna. De har ett knappt övertag, men S ligger kvar på mycket låg nivå – klart lägre än katastrofvalet 2006 och tio procentenheter lägre än för ett år sedan – medan Mp får hela 9,2 procent. När Maria Wetterstrand har knaprat ytterligare ett par procent av Mona Sahlins vilsna S, vad säger Rörelsen då?
Till sist. I går gjorde statsministern ett tydligt ställningstagande för Sveriges militära närvaro i Afghanistan. Det har stort värde för vår trovärdighet och för de män och kvinnor som är på plats och har ett tufft jobb att sköta. Samtidigt ställer det en utomordentligt svår fråga till Mona Sahlin: Hur i all världen ska du kunna driva utrikes- och säkerhetspolitik med Lars Ohly och Vänsterpartiet i regeringen?
