På ett år har kommunerna betalat ut över 70 miljoner kronor i pensioner till avdankade lokalpolitiker. Vissa är garanterade 100000-tals kronor om året, avslöjar Sveriges Radio.
Som vanligt reses krav på att politiker ska återgå till sina jobb efter slutfört uppdrag, i stället för att belasta skattebetalarna. Men, frågar sig den luttrade, vilka jobb då?
Ta Fredrik Reinfeldt, som ett tankeexperiment. Till vilken arbetsplats skulle han återgå? Innan han blev statsminister 2006 var han partiledare i tre år. Dessförinnan riksdagsledamot, vilket han blev vald till år 1991, ungefär i samma veva som han blev ungdomsförbundsordförande. Innan dess hade han hunnit med att vara borgarrådssekreterare i Stockholm, sitta i Täbys fullmäktige och leda Borgerliga studenter. Till och med under sin militärtjänstgöring satt han i värnpliktsriksdagen.
Samma sak med hustrun Filippa Reinfeldt. Innan hon blev sjukvårdslandstingsråd i Stockholms län satt hon som kommunalråd i Täby. Dessförinnan arbetade hon som assistent åt Gunnar Hökmark (M) på näringslivets tankesmedja Timbro, och på Moderata ungdomsförbundets kansli.
Det var förresten så de fann varandra: i ett utskott i MUF. Och för ett år sedan fick deras äldste son Gustaf arbete på samma ungdomsförbund (han har nu dock tagit ett jobb på McDonalds).
Missförstå inte. Fredrik Reinfeldt är lika lämplig för statsministerämbetet som någon annan. Craig Venters labb skulle inte kunna odla fram en mer ändamålsenlig politiker ens med fri tillgång till syntetiskt sittfläsk och Thomas Östros DNA.
Men han är just politiker, och inget annat. Det finns inget jobb att gå tillbaks till.
Anders Isaksson – vad jag saknar honom – skrev ofta om politikens professionalisering och ”den politiska klassen”. Hans pipa var ofta riktad mot de egna i arbetarrörelsen, vilket gladde många till höger. Tro för den skull inte att hans tes är omöjlig att överföra till de borgerliga.
Somligt har möjligen blivit bättre. Många broilers har idag fått ta omvägen runt en utbildning, mellan åren i Unga örnar och livet på Sveavägen. Vanligtvis en fil kand i statskunskap – som har blivit som en legitimation i politik.
Dessutom kan pensionsfärdiga politiker numera gå till konsultbranschen, där expertkunskaper om den politiska processen och där vänskapsband till sittande politiker kan exploateras. Ett slags politik, alltså, som ofta sker på skattebetalarnas nota via offentligt ägda företag eller statssubventionerade intresseorganisationer.
Problemet är inte att politikerna har blivit allt mer specialiserade och allt skickligare.
Felet ligger i att politiken utgör en så stor del av vårt samhälle, att snart sagt allt är genomsyrat av den. Varje beslut som tas kräver politisk kunskap, och för det krävs i sin tur politiker. Detta kan omöjligen klaras av på fritiden. Istället får vi specialiserade yrkesgrupper. Som vill ha pension, tjänstebil och garantier från arbetsgivaren om att sparkas snett uppåt. Så får vi nyheter som den i Sveriges Radio igår.
Har sådana avtal ingåtts ska de förstås hållas, om de inte är uppenbart felaktiga. Men politik är ett förtroendeuppdrag. Det ska inte vara en livstids födkrok.
