Natten till fredag brann det igen i Göteborgs förorter. Och när brandmännen kom fram för att släcka möttes de av stenkastande ungdomar. Igen. Veckan har varit full av skadegörelse och småbränder, eller bara falsklarm för att locka fram måltavlor för stenarna.

De som bor i de drabbade områdena är maktlösa.

Situationen är liknande i Malmö. Förra helgen, när vänsterextremister ville ansluta sig till de lokala stenkastarna i Rosengård, gjorde en grupp, som närmast kan ses som ett medborgargarde, vad de kunde för att hålla i alla fall de inkräktande bråkmakarna borta.

Så ska det inte behöva vara. Men vilka är alternativen?

De som bor i Backa eller i Herrgården har ingenstans att vända sig. Inflytande över den egna tryggheten och säkerheten saknas på lokal nivå. Ingen lokal politiker har frågan om fler poliser på sitt bord. Inget lokalt parti kan röstas fram som vill satsa på dygnetruntbemannade stationer. Ett maktskifte i kommunfullmäktige gör ingen skillnad.

Den som vill ha polis i sitt eget bostadsområde får förlita sig på ett centralbyråkratiskt beslut baserat på helt andra överväganden än oro för lokalbefolkningens trygghet. Tjänstemän i en annan del av landet bestämmer.

Om kommunerna hade makten skulle det inte se ut som det gör i förorterna. Det demokratiska inflytandet skulle förhindra det. De som bor i de drabbade områdena skulle kunna rösta fram företrädare som satte deras säkerhet framför allt.

Så länge polisen är enbart statlig kommer eländet att fortsätta. Den enda långsiktiga lösningen är att kommunerna får makten.

En kommunalisering av polisen är ett enormt projekt. Men det finns inga tunga argument mot att låta kommunerna ansöka om försöksverksamhet.

Så länge förorterna brinner kan ingen säga att det inte vore värt ens ett försök.