Med Lissabonfördraget avlövades rollen som ordförandeland i EU, men det förberedelsearbete som Polen hade lagt ned innan startskottet gick den 1 juli visar att det fortfarande är något som räknas. Det handlar långt i från bara om att få sola sig i glansen, inte minst för regeringen Donald Tusk som söker etablera Polen som en av de tyngre spelarna i EU.
I sedvanlig ordning är agendan packad med framtidsförhoppningar och gamla surdegar. Ordförandeskapet handlar väldigt mycket om att agera fixare men ger också visst svängrum för egna favoriter. I de polska prioriteringarna ingår det Östliga partnerskapet (EaP) som sjösattes på svensk-polskt initiativ för några år sedan. Partnerskapet omfattar ett heterogent sexpack länder (Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldova, Ukraina och Vitryssland).
Som ett underliggande motiv bakom EaP finns viljan att skapa stabilitet i EU:s närområde genom att länderna närmar sig EU, blir mer EU-lika. I några av partnerskapsländerna hägrar också möjligheten att liberala demokratier växer fram och förankras. Mjuk makt genom integration ska inte underskattas och partnerskapet ger EU inflytande. Fuskvalet i Vitryssland och det alltmer hårdnande förtrycket är dock en tragisk påminnelse om mjukhetens begränsningar. Lukasjenkoland är inte heller den enda partnerstaten där mänskliga rättigheter står lågt i kurs hos makthavarna.
EU kan inte göra underverk men däremot långsiktigt göra skillnad – särskilt med en ökad tydlighet i fråga om att ekonomiska och politiska reformer ska löna sig. Det borde till exempel ge utslag för Georgien och Moldova. Kanske ros ett frihandelsavtal med Ukraina i hamn under det polska ordförandeskapet.
Det allra viktigaste instrumentet har dock EU varit väldigt försiktigt med att använda. I samband med den nyligen genomförda översynen av EaP flaggades det i mycket försiktiga ordalag om ett medlemskapsperspektiv, men för att få utväxling på de –olika initiativ som tas måste EU våga fresta med mer.
För att fungera som multilateralt projekt och ram för EN politik är länderna för olika och EU-ländernas intressebild för divergerande, men det finns i alla fall ett exempel där ramen är gemensam och syftet är samspel mot samma mål. I symfoniorkestern I, Culture samlas unga talanger från alla partnerskapsländerna med etablerade ”EU-musiker”. Orkestern leds av dirigenten Pawel Kotla och under hösten blir det turné bland annat till Stockholm och Östersjöfestivalen den 4 september.
Idén och pengarna är polska och, menar man, ska ses som ett utflöde av att Polen ligger i hjärtat av Europa med en lång historia att vara brygga mellan Öst och Väst. Orkestern ska också påminna om historien av kulturell korsbefruktning – och att det finns länder bortom Schengengränsen som också är europeiska.
Att EaP är knöligt illustreras också av I, Culture. Det är ännu inte klart med konserter i alla deltagarländerna. Än mer besvärligt lär det bli att ro dem i hamn om den armeniske tonsättaren Chatjaturjan ska stå på programmet i Baku och den azeriske kompositören Karajev spelas i Jerevan. Sedan kriget om Nagorno-Karabach är de diplomatiska förbindelserna mellan Armenien och Azerbajdzjan djupfrysta – och man spelar inte heller varandras stora kompositörer.
