Vad är Polen? Den frågan har jag ställt människor som jag har mött under några hektiska dagar i Warszawa. Jag har inte velat ha någon föreläsning utan bara velat veta vad som direkt poppat upp i huvudet. Inte helt oväntat blev det dock ändå flera föreläsningar.
Ett svar var ”Oh, Gud” (och jag rätt säker på att representanten för den polska motsvarigheten till Arena inte var särskilt troende). Historien var ett annat pang-på-svar. Och både religionen och historien är sällsamt, ibland plågsamt, närvarande i Warszawa. Den okände soldatens monument, plastpalmen på Jerusalemgatan, Stalinkrokanen – allt påminner om samtidshistorien.
Att ha varit ockuperad eller motsvarande av två totalitära stater (Nazityskland och Sovjetunionen) sätter spår. Historien börjar inte heller där.
Jag fick också svaret: ”Polen är det land som jag är född i men som jag mer och mer väljer.” Polen är förändring. Det återspeglas i stadsbilden, kulturlivet och politiken. Mindre inåtvänt och mer öppet är en samstämmig bild hos dem jag träffar. Känslan av dynamik fångas väl, när ett samtal utmynnar i slutsatsen att Polen är som en smältdegel.
På tankesmedjan Demos Europa betonar Pavel Swieboda att Polen alltid har varit styrt av andra eller varit upptaget av sig självt. Nu pågår ett nationellt uppvaknade med en omprövning som i hög grad består av en analys av Polens ”historiska DNA”. Swieboda säger med viss ironi men också med stolthet att Polen är ett land med en mission, men att det numera inte yttrar sig som landet Gud valde utan tar sig mer jordnära former till exempel i EU.
Huvudbyggnaden för det Europeiska forskningscentret Natolin är inrymt i det som en gång var ett litet privatpalats. Jag nickar instämmande när chefen för institutet, Marek Cichocki, betonar att det ekonomiska systemskiftet efter befrielsen från kommunismen 1989 har varit framgångsrikt. Nu gäller det för Polen att det finns en egen politisk roll både i EU och internationellt.
Polen håller på att återuppfinna sig själv efter att i stort sett i 300 år ha varit styrt av andra, säger Cichoski. En förutsättning för att göra detta är en gemensam berättelse om historien. Inte minst handlar det om resultatet av flyttade gränser, Förintelsen och kommunismen. Det är inte enkelt.
Svaret på din fråga om vad är Polen är ”work in progress”, inflikar en av hans kolleger.
