Hur vill regeringen förbättra förutsättningarna för att skapa varaktiga jobb i den privata sektorn? Det är en nyckelfråga i debatten om arbetsmarknaden, men den behandlas över huvud taget inte i statsbudgeten för 2006.
Göran Perssons och Pär Nuders fokus ligger på ökad kortsiktig sysselsättning genom ökade statliga utgifter. Det är något helt annat än långsiktig jobbpolitik. Programmen kan ha gynnsamma effekter för några av de individer som får chansen, men ekonomins grundläggande förmåga att omsätta idéer i praktiken, främja nyföretagande och skapa nya jobb förbättras inte det minsta av att kommuner och högskolor får extrabidrag till sysselsättning.

I den mån politiken leder till långsiktig förändring handlar det snarast om försämring. Staten ökar utgifterna i stället för att minska skattebördan och kryper in i en ännu mer omfångsrik kostym; Sverige får ännu en injektion av bidrags- i stället för skapar- och företagstänkande. Och när kommunerna får tillgång till billig extra arbetskraft för
egenregiverksamhet minskar behovet av att göra beställningar från ofta kvinnoledda småföretag i tjänstesektorn.
Plusjobb i dag kan lätt bli minusjobb i morgon.
Dessutom är det oklart i vad mån plusjobben ens kommer att bidra till någon kortsiktig sysselsättningsökning. Konjunkturinstitutet (KI) påpekar att det ofta blir stora utträngningseffekter av den här sortens program. Kommunalarbetareförbundet säger visserligen att man inte tänker ge kommunerna utrymme att använda stödet på ett flexibelt sätt utan kräver varaktig expansion av antalet anställda. Men statsstödet utgår bara under kort tid, och kommuner är försiktiga med nya långsiktiga åtaganden med kortsiktig finansiering.

Huvudproblemet är regeringens bristande tilltro till företagsamheten. Men det handlar också om längtan efter snabba politiska klipp. Inför ett valår är regeringens intresse minimalt av att ta initiativ som får ordentligt genomslag först på längre sikt. Även om ett förbättrat företagsklimat kan ge robustare effekter blir de i
värsta fall tydliga först efter en valförlust, så - fasa över alla fasor - att det blir de borgerliga som får skörda de politiska frukterna.
Kortsiktig maktlystnad leder till plusjobb i stället för strukturreformer. Det motiverar kritik av regeringen - och eftertanke hos Alliansen.