Det nya årets stora grej är att Mauro Scocco och Plura Jonsson ska göra en serie matlagningsprogram för TV8 hemma i den gamle Eldkvarnssångarens kök på Kungsholmen. Det är kanske inte vad alla ser som att åldras med värdighet, men allt är relativt.
Den reella pensionsåldern i rockbranschen låg länge vid 27 års ålder. Att fylla 28, och alltså överleva Jimi Hendrix, Brian Jones, Janis Joplin och Jim Morrison var snarast ett bakslag för karriären. Nick Drake blev 28, men så sålde han knappt något under sin livstid. Gram Parsons från The Byrds klarade sig bättre – och blev följaktligen bara 26.
Stundtals såg det ut som om karriärerna kunde förlängas. Keith Moon från The Who höll ut ända till 32. Phil Lynott i Thin Lizzy blev 37. Men snittet hölls nere av sådana som Sid Vicious, död vid 22. Trenden höll i sig ända fram till 1994, då Kurt Cobain i Nirvana lämnade oss vid den vedertagna åldern: 27. Att åldras var ohippt.
Pop- och rockartister som blev äldre tycktes inte sällan förlora greppet om tillvaron, som om de hade svårt att uppfinna nya roller för sig själva. I Magnus Gerttens och Stefan Bergs fina dokumentär Rolling like a stone (Auto images, 2005) gavs en skymt av vad som hände med de sydsvenska popstjärnor som var med på efterfesten vid Rolling Stones besök i Malmö sommaren 1965. Fyra decennier senare gick Tommy Hansson fortfarande och försökte väcka liv i sitt gamla legendariskt skramliga band Namelosers. Ola Ström från flickfavoriterna The Gonks (och sedermera ihågkommen för barnprogrammet Solstollarna) stod fortfarande framför spegeln och tuperade håret och pratade om tjejer.
Medellivslängden i Sverige har sedan de gamla rockstjärnorna föddes på femtiotalet stigit med omkring tio år. I ett längre perspektiv är utvecklingen ännu mer remarkabel. År 1800 var medellivslängden bara 37 år.
Det enda som tycks vara statiskt är synen på när man ska gå i pension. När den allmänna folkpensionen infördes år 1913 sattes pensionsåldern till 67 år. Medellivslängden var då 58 år.
Ett sekel senare blir folk betydligt äldre. Om två decennier beräknas en fjärdedel av befolkningen vara över 65. Men pensionsåldern har snarast sjunkit, trots att arbetsmiljön förbättrats och hälsonivån stigit. För att inte tala om hur arbetsuppgifterna förändrats. Förr slet man i en vecka vid löpande bandet och gick på konditori på helgen. Nu sitter folk på fiken i veckorna och jobbar med bärbara burkar, och tillbringar fritiden på löpbandet.
I musikvärlden har det varit inom vissa genrer som artister har kunnat åldras. Bluesmannen BB King, född 1925, spelar fortfarande. Countrystjärnan Johnny Cash nådde rentav en ny konstnärlig höjdpunkt när han enligt svenskt standardmått var pensionsfärdig. I Sverige var Alf Robertson nära samma förnyelse, när han förra julen dog vid 67 års ålder. Ju närmare blues eller country en artist varit, desto längre har han kunnat arbeta: som Eric Clapton, exempelvis.
Nu visar Plura och Mauro att även rock- och popbranschen har mognat, och insett att man inte ska hålla kreativa krafter utanför bara för att de passerat 27. Tvärtom visar det sig att med stigande ålder får artisten fler strängar på sin strata. Frågan är varför resten av arbetsmarknaden inte följer med och höjer pensionsåldern.
