Sverige tillhör nettobetalarna i EU. Avgiften till EU:s budget uppgår till drygt 30 miljarder kronor per år. Utslaget på 10 miljoner svenskar blir det 3000 kronor per person och år. Sverige har dessutom en rabatt på 15 miljarder kronor som ska räknas av. I det perspektivet finns det betydligt värre saker att hetsa upp sig för när EU är i färd med att arbeta fram långtidsbudgeten för 2014–2020.

Många andra.

Det framstår som stötande om EU:s budget inte skulle påverkas i ett läge när krisländerna måste genomföra drastiska åtstramningsåtgärder – och det säger något om kommissionens tondövhet att den ursprungligen ville öka budgeten. Nu nöjer den sig med att föreslå en i stort sett oförändrad nivå på drygt 1000 miljarder euro. Sverige tillhör den grupp som vill sänka. Andra skulle helst vilja öka. Som styrkeförhållandena är räknar ordförandelandet Cypern med att det behövs en bantning med 50 miljarder euro för att komma överens.

Hur stor slutnotan blir återstår att se (om och) när stats- och regeringscheferna har grälat färdigt i slutet av november. En annan träta i budgetekvationen rör de rabatter som några medlemsländer har. Storbritannien och Danmark har båda hotat med veto mot budgeten om rabatten inte lämnas orörd. Beräknat på kommissionens förslag (som alltså bara kommer att bli en räkneövning) skulle det för svensk del innebära att avgiften netto ökar med 10 miljarder kronor. Detta säger Sverige nej till.

Något annat är faktiskt inte heller tänkbart.

Striden om euro och cent är viktig att ta, men det är faktiskt ännu mer angeläget att skärskåda vad pengarna i EU:s budget används till. Får Europas skattebetalare valuta för skattepengarna? Det dystra men politiskt uppfordrande svaret är nej.

EU:s jordbruksstöd inrättades för att lösa en strukturkris inom jordbruket och säkra livsmedelsförsörjningen. Det problemet är löst. Samtidigt går fortfarande knappt 40 procent av EU:s budget till ett jordbruksstöd som inte bara är dyrt utan även får absurda effekter. Den bilden kvarstår i allt väsentligt i den kommande långtidsbudgeten.

När EU ser framåt innebär det en fortsatt storsatsning på en sektor som sysselsätter 5 procent av arbetskraften och står för 1,5 procent av EU:s BNP.

Strukturfonderna är den andra stora budgetposten. Enligt kommissionens ursprungliga förslag skulle dessa tillsammans med jordbruksstödet omfatta 70 procent av budgeten. Strukturfonderna är EU:s regionalpolitik med syfte att stödja eftersatta landsdelar men framför allt ett medel för att utjämna de ekonomiska skillnaderna mellan EU:s höginkomst- och låginkomstmedlemmar. De ska göra det möjligt att snabbare komma i kapp.

Strukturfonderna har istället fått för mycket karaktär av ett slags politiskt grundad fördelningspolitik med låg utväxling på insatta medel. Till exempel satsar EU via strukturfonderna under innevarande långtidsbudget 86 miljarder euro på forskning men bara 50 miljarder euro på EU:s eget ramprogram för forskning. I det första fallet påverkar regionala kriterier fördelningen av forskningsmedlen, i det andra gäller vetenskaplig relevans.

Så ja, det är rätt väg att minska EU:s budget men ännu mera rätt att se till att fler euro och cent används för att investera i Europas framtid.