Vi har ingalunda uteslutit att Jasplanen skulle användas, vi vill göra en insats men inte någon halvdan utan det vi gör ska vara bra (Ekot 8/6).
Så säger Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin efter uppgörelsen om en fortsättning på Libyeninsatsen med regeringspartierna och de gröna (Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna gör gemensam sak på sin kant). Ahlin menar att S har varit drivande i processen och det verkar nästan som om man format världssamfundets Libyenpolitik. Nog baxnar man över detta självbelåtna broderande på den bistra sanningen, att partiets hantering av frågan har präglats av en häpnadsväckande amatörism från dag ett.
Först skällde S på regeringen för saktfärdighet men backade sedan från att Sverige skulle göra skarpa insatser. Ja, man säkerställde till och med att spaningsflygningarna endast skulle få genomföras mot luftförsvarsinstallationer.
Sedan bestämde Juholt att uppdraget var slutfört och att de åtta Jasplanen skulle sätta kurs mot Sverige när tremånadersmandatet går ut den 22 juni.
Därefter kom budet om att skicka marina enheter i samband med beslut om ett nytt tremånadersmandat (man tänkte dock inte på att det skulle ta tre månader att få ned enheterna).
Och så har det fortsatt. Ett evigt hattande som avslutades med att Juholt talade om att skicka markförband till Libyen, liksom att förbereda för militära insatser i Sudan och Syrien.
Den bombastiska retoriken kan inte dölja att slingrandet fram till förhandlingsbordet har handlat om att rädda ansiktet på Håkan Juholt. Det är en plastikoperation värdig en Berlusconi och resultatet är lika stelt.
För att få S med på noterna har regeringen gått med på det som var Juholts utgångspunkt: att flygförbudszonen inte längre behöver upprätthållas. Att den uppfattningen inte delas av Nato spelar mindre roll för skademinimeringen.
För regeringen har det varit viktigt att få brett stöd och få saken i hamn. Nato har velat behålla de åtta Gripenplanen men tre ska bort. I gengäld utvidgas uppgiften till att spana efter trupprörelser (skydd av civila), alltså det som S tidigare lade in veto mot. Därtill är Sverige berett att skicka ett tiotal man som ska kunna användas vid bordning (vapenembargot) samt några informationskrigare.
Om det inte vore så allvarligt skulle S olika turer kunna beskrivas som rena skämtet. I Juholts parti tar man inte mer allvarligt på svensk försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik än att man hotade att bryta upp uppgörelsen om Afghanistan – om man nu inte fick vara bestämmande i fråga om Libyen.
Socialdemokraterna sitter inte i regeringsställning, men det är illa nog att de får extra tyngd eftersom alliansregeringen saknar egen majoritet. Förhandlingarna fördes mot klockan och först fem i tolv hade försvarsminister Sten Tolgfors vid Natomötet i går en uppfattning om den svenska positionen.
Så kan inte politiken skötas.
