Det är få som lyckas, men ibland bidrar ett inlägg i en utdragen diskussion till att faktiskt flytta fokus. Det hände senast i veckan på ett seminarium hos tankesmedjan Fores där nystartszoner och utanförskap angreps från olika håll.

Jerker Söderlind som är lärare och forskare vid KTH var med. Han tog sin utgångspunkt i det egna sakområdet: arkitektur och stadsplanering och han lyckades med det svåra. Det ledde till nya frågeställningar och flera kloka svar.

Miljonprogramsområden, utanförskap och Rosengård i Malmö – ni känner igen upplägget. Den som håller tyst har inget hjärta och den som tror sig veta svaren anses sakna hjärna. Många politikers ärliga vilja att ”göra något” leder inte alltid till avsedd effekt, oavsett hur goda avsikterna är. Ovanifrån och ner kan ibland vara mer stjälpande än hjälpande.

Erik Ullenhags nyligen lanserade idé om nystartszoner har stråk av klokskap, men påminner också om den sortens sociala ingenjörskonst som en gång bidrog till att skapa de omtalade områdena. Man isolerar ett område, tittar på medborgarnas liv i siffror och föreslår stimulans för att få fart på dem som bor där.

Resan från utanförskap till arbete och delaktighet förväntas på så vis ske i samma geografiska område som man bor. Jerker Söderlind ifrågasätter varför det är ett mål i sig att de boende till varje pris stannar, startar företag och jobbar inom en radie av ett par kilometer.

Sänkta trösklar till arbetsmarknaden, högre skolkvalitet och lägre skatter på företagande och tillväxt är delar av Ullenhags zonpolitik. Inget fel på dem, men de skulle göra bättre nytta som generell politik och inte som satsningar på avgränsade geografiska områden.

I sin text i antologin Från utsatt till utmärkt område (Fores) framhåller Söderlind ”frågan om vad som är viktigast, människors livsmöjligheter eller de stadsdelar och byggnader de för tillfället använder sig av”. Där har vi det.

När de ”moderna” förorterna (Rosengård är dock ingen förort men har planerats på samma vis) en gång tog form i samhällsplanerarnas rationella tankar för att via ritbord och politiska beslut slutligen ta gestalt, var idealet att invånarna skulle bo och konsumera där. Byggnader och gatunät blev därefter. Söderlind undrar följaktligen ”varför dessa nya arbetstillfällen ska placeras i just de stadsdelar som är minst lämpliga för etablering av arbetsplatser?”.

Söderlinds poäng att det är människorna som måste vara utgångspunkten även när ett ”område” ska hjälpas lyfter diskussionen.

Därför får den så kallade barfotaekonomen Hernando de Soto avsluta Söderlinds resonemang. Hans bud är att överföra äganderätten till byggnadernas och markens brukare. Då ligger makten hos dem som det faktiskt handlar om.