I helgens lördagsintervju i P1 avhandlades Fredrik Reinfeldts ledarskap med avstamp i Torbjörn Nilssons bok De omänskliga, i vilken man återigen får genomlida scenen då Reinfeldt låter partipiskan vina och skäller ut den FRA-kritiske riksdagsledamoten Karl Sigfrid. Reinfeldt menade att beskrivningen i viss mån är felaktig, men ville inte gå in på hur. Han protesterade heller inte villt, om man säger så.
Det intressanta i De omänskliga är hur skeendena tecknas mot en bakgrund av partiapparaternas krav såväl på fotfolk som ledarskap. Utskällningen av Sigfrid framstår inte som något en kolerisk ledare gör med njutning, utan som något som kollektivet förväntar sig. Det betyder inte att Reinfeldt ville det. Det betyder inte att varje partimedlem ville det. Det betyder knappt ens att de närvarande och utskällningsaktiva personerna ville det. Det betyder bara att en grupp i strid med andra alltid kommer att sluta leden instinktivt när det gäller.
I svensk politik befinner vi oss i ett limbo när det gäller inställningen till partier respektive folkvalda politiker. Å ena sidan vill vi ha tydliga besked på varje upptänkligt område från partierna. Å andra sidan vill vi att våra folkvalda ska rösta efter egen övertygelse. Men, ingen tror väl att det finns ett parti som perfekt matchar någon människas alla åsikter? Det är ju alltid något som skaver och detta är varje väljares dilemma på valdagen. Men vi glömmer ibland att det lika mycket är varje partipolitiskt aktiv persons dilemma – varje dag.
Sedan 1998 har vi inslag av personval. Kandidater kan jobba för att bli inkryssade, men det är hårt och svårt. Trots systemets svaga påverkan har personvalet givit debatten en allt mer ”amerikansk” karaktär där vi ställer kandidaterna till svars för sina övertygelser snarare än trohet till partiprogram och manifest. Förändringen i debatten är rentav större än effekterna av personvalet – inte minst med tanke på att färre och färre använder möjligheten att kryssa.
Exemplet FRA både är och är inte ett argument för stärkta personval. För, egentligen är ju det stora problemet med FRA-lagen inte att ett fåtal ledamöter piskades in i leden. Det stora problemet är att en borgerlig regering genomförde den, mot många borgerliga väljares förväntningar och vilja. Jämför med de oenigheter som finns rörande kärnkraften nu och du hittar inte lika många alliansväljare som beklagar piskan. Här gör regeringen nämligen något som dess kärnväljare förväntar sig.
Att diskussionen om personvalen blir särskilt aktuell under en borgerlig regering förvånar inte. Borgerligheten besjälas av tanken på den folkvaldes personliga kontakt och kontrakt med väljarna. Visst finns samma tankar inom socialdemokratin, men i en rörelse där lojalitet med partiet ofta likställs med att ”stå upp för sina övertygelser” bubblar problemen inte upp till ytan lika ofta.
Att med ett kryss försöka putta en enstaka ledamot att förändra sitt parti i endera riktningen är sannerligen inte lätt, men det är vad som erbjuds väljaren i det lilla personvalssystem vi har i dag.
Vi röstar på löften, men har för få möjligheter att utkräva hämnd. Att ge väljarna möjligheten att stryka ledamöter de är besvikna på vore också ett sätt att stärka personvalet. Ett sätt vi kanske borde tala om lite mer.
