Piraträttegången borde kunna följas av fler

Imorgon går Pirate Bay-rättegången i Stockholms tingsrätt in på sin andra vecka. De åtalade piraterna och film- och musikbolagens advokater har identiska ståndpunkter: Båda hävdar att de har rätten på sin sida.

Däremot råder det olika meningar om den juridiska betydelsen av att åklagaren har justerat gärningsbeskrivningen till att gälla medhjälp till tillgängliggörande av musik- och filmfiler. Det låter onekligen inte fullt lika allvarligt som det ursprungliga ”illegal kopiering”.

Men antipiraterna påstår tvärsäkert att justeringen inte spelar någon som helst roll eftersom det är tillgängliggörandet av upphovsrättsinnehavarnas verk som ligger till grund för skadeståndsanspråken.

Den pågående rättsprocessen intresserar kanske inte ens flertalet av de cirka en och en halv miljon svenskar som utan lov fildelar musik och filmer. Medan andra är så spända på utgången att de enligt ryktet betalar 500 kronor för en åhörarplats i rättssalen. Den svarta marknaden skulle effektivt punkteras om tv-sända rättegångar vore tillåtna även i Sverige.

Som jag har sagt tidigare är det 60 år gamla fotograferingsförbudet i svenska domstolar sedan länge överspelat. Visst finns det fortfarande integritetsaspekter att ta hänsyn till. Fast om våra nordiska grannländer har lyckats lösa konflikten mellan allmänhetens intresse av insyn i den rättsliga processen och skyddet för vittnen och andra förhörspersoner, borde även Sverige klara att göra det. Om den politiska viljan finns, vill säga.

Eller är det bara jag som tycker att det är något djupt otillfredsställande med att den intresserade allmänheten inte ges möjlighet att i direktsändning följa århundradets kanske viktigaste upphovsrättstvist utan är hänvisad till mediernas selektiva andrahandsrapportering om vad som händer i rättssalen?

Ståhejet kring piraträttegången bäddar för ett kommersiellt intresse från programföretagen, men det är naturligtvis inget huvudargument för att tillåta tv-sändning. Avgörande är däremot det principiellt felaktiga i att utestänga medborgarna från att ta del av vad som händer i offentliga rättegångar. När därtill, som i det här fallet, parterna tydligen inte hade något att invända mot att rättegången tv-sändes framstår fotograferingsförbudet närmast som en absurditet.

Vad som särskilt stör mig i Pirate Bay-målet, och som borde störa även domstolen och andra aktörer i rättegången, är att intrycken från rättssalen som nu sprids via bloggar, chattar och sms till den uppkopplade omvärlden utanför domstolen helt domineras av de åtalade piraternas personligt färgade beskrivning av processen och insatserna från domaren, åklagaren och motparternas advokater.

Inget ont sagt om de nya så kallade sociala medierna. Men den subjektiva bild som de ofta förmedlar kan på felaktiga grunder rubba allmänhetens förtroende för domstolarna. Inte minst därför är det hög tid att blåsa liv i den obegripligt tysta debatten om tv-sända rättegångar. Jag talar om tv-sändningar som skulle förbättra insynen i den dömande verksamheten eftersom medborgarna med egna ögon skulle få chansen att bilda sig en uppfattning om domaren agerar opartiskt, ifall nämndemännen begriper vad målet handlar om, om åklagaren är en teknisk idiot eller om advokaterna är lika ohyfsade och kaxiga som de framställs i medierna.