Dagblad | En excentrisk lord
Peter Bauer dog härom veckan, den 3 maj.
Själv skulle han förmodligen ha sagt att det var på tiden, ty han var dels en ganska salt typ, dels 87 år. Fast han hade nog ändå velat åka till USA den 9 maj för att hämta årets Milton Friedman-pris på en halv miljon dollar, som han skulle få för sin mångåriga, kritiska analys av biståndspolitik.
Timbro gav på 80-talet ut en av Bauers skrifter, Biståndsmyten. Utifrån en liberal utvecklingssyn ifrågasatte han där det mesta av biståndspolitikens grunder. Det som då var anatema - att förespråka fri handel och marknadsekonomi som vägen från träldom till rikedom - är i dag allmänt omfattade insikter utanför globofobernas kretsar, medan biståndshistorien har kantats av skandaler.
Bauer ansågs då emellertid vara extrem, eftersom han inte kunde förstå varför fortfarande fattiga länder inte skulle kunna utvecklas på samma sätt som numera rika nationer gjorde innan de blev rika. Han pläderade för att medborgarna i fattiga länder i stället för
att göras beroende av bistånd skulle ges förutsättningar för egenmakt i form av institutioner som näringsfrihet, äganderätt, lagstyre och privat sparande.

De verkliga extremisterna var en del av hans kritiker, särskilt de av västvärldens u-hjälpare som av ideologiska och propagandistiska skäl föredrog att satsa på regimer som centraliserade och kollektiviserade ekonomin, därtill påhejade av en postkolonial vänster som framhöll de marxist-leninistiska folkmordsdiktaturerna som förebilder.
Bauer definierade det officiella biståndet i en klassisk formulering: det var "en utmärkt metod att överföra pengar från fattiga människor i rika länder till rika människor i fattiga länder".
Men i de politiska idéernas värld gäller inte bara att ha rätt, utan också att få rätt. Bauer kunde med hjälp av verkligheten övervinna sina belackare, på ungefär samma sätt som professorskollegan Friedrich Hayek småningom vann acceptans för sin plädering mot planekonomi och för frihetliga principer. Båda var centraleuropéer,
förkastades av ett akademiskt etablissemang, invandrade på 30-talet till Storbritannien, Cambridge och London School of Economics. Men medan Hayek till slut belönades för sin vetenskapliga gärning med ett Nobelpris i ekonomi fick Bauer nöja sig med att en av hans lärjungar fick det 1998, Amartya Sen.

I samband med ett Sverigebesök i början av 90-talet, när Timbro vid ett seminarium publicerade en av Bauers uppsatser om biståndets språk, ekonomi och politik, frågade jag om det ändå inte fanns någon typ av bistånd som skulle kunna vinna hans gillande. Jo, viss avgränsad katastrofhjälp. Men utbildning och kunskapsöverföring, då? Ja, det berodde på vilken sorts kunskap - läroböcker i modern ekonomi kunde vara nog så katastrofala.

Då berättade han också att han gärna avstod från att bli kallad lord offentligt; den titel som han erhöll 1982 kunde komma emellan hans budskap och publiken. Till det yttre såg han dock ut som en perfekt representant för överhuset, i vitt böljande hår, prydliga gångkläder och den
aura av vältalighet som grundläggs efter många år i överhusets barer.
Vid en bättre middag i Stockholm förvånade han de församlade med att tacka för maten genom att utbringa en skål under stridsropet "Död åt våra fiender!". Det gjorde ett outplånligt intryck på gäster som inte var vana att dinera med excentriska ungersk-brittiska lorder.
Sådana görs nog inte längre.

99F

mats.johansson@svd.se

Mats Johansson