Annabel Hayter heter en 64-årig brittisk kvinna som nyligen fått ”sparken” från sitt decennielånga ideella engagemang som ordförande för blomstergillet i Gloucesters katedral. Detta eftersom hon vägrade genomgå en kontroll i syfte att ta reda på om hon kunde vara farlig för barn eller inte (Spectator 27/11). Bakgrunden är förstås de många avslöjanden som gjorts om barn som utsatts för övergrepp inom kyrkans föregivet trygga hägn.
Efter skandalerna vidtog, som brukligt, kraven på ett batteri av kraftfulla åtgärder. Således var Gloucesters katedral vid slutet av granskandet när turen kom till Annabel Hayter och hennes blomsterarrangerande vänner. Vid det laget hade redan katedralens guider, kantorn, prästerna, den administrativa personalen, klockringarna och välkomsthälsarna vid kyrkporten kontrollerats för brott och/eller pedofila impulser på längden och tvären.
Eftersom blomstergillet använder samma toalett som korgossarna ansågs det finnas ett riskmoment – även om själva blomsterarrangerandet inte har några beröringspunkter alls med församlingens barnverksamheter.
Hayter vägrade emellertid låta sig kontrolleras och granskas och har därför inspirerat till en smärre revolt, där fler och fler besviket berättar om hur viljan att göra kyrkan tryggare har övergått i en kontrollmani som förstör mer än den tillför.
Obetalt, ideellt arbete springer ur en känsla av vilja, mål och mening. Oavsett om det är en kyrka, en idrottsklubb eller en hembygdsförening så krävs det där engagemanget. Civilsamhällets livsluft är inte främst pliktkänslan, utan andra känslor och drivkrafter. När Annabel Hayter till slut ombads att sluta som ordförande släcktes det engagemanget hos ytterligare några 60-plussare i blomstergillet, som meddelade att nu fick kyrkan minsann vara utan deras floristhjälp (The Telegraph 12/12).
I Sverige syns parallellerna till de brittiska församlingarnas besvär i krångel för kyrklig bullförsäljning och liknande verksamheter. Även här ligger en fullt rimlig byråkratisk strävan efter trygghet i botten – en strävan som dock tornar upp sig som en stor och oresonlig överhet när den möter den lilla idrottsklubbens varmkorvar.
Byråkratisk petighet kring bullbak är ett utmärkt exempel på något med potential att släcka människors engagemang. Den som lägger ner ideellt arbete och får samhällets missnöje till svar lär inte fortsätta länge till.
Någon revolt av Hayter-karaktär har vi emellertid inte sett här. Kanske för att folk gör det som Janne Swärd beskriver i Ekot. (20/12) Swärd är ordförande i fotbollsklubben IF Haga i Jönköping och berättar att skulle klubben följa alla regler, så hade man ”i princip fått sluta servera fika och korv”. På frågan hur klubben har tagit sig runt regelkrånglet ger han följande svar:
– Vi körde strutsvarianten, vi låtsas att vi inte hört eller sett något.
I regeringsförklaringen underströk Fredrik Reinfeldt vikten av det civila samhällets ideella krafter och talade om att förenkla för engagemanget.
Ambitionerna på området avdrag för gåvor har hittills varit alldeles för beskedliga, men häromdagen aviserade åtminstone landsbygdsminister Eskil Erlandsson en insats som förhoppningsvis kan bidra till att Janne Swärd och andra föreningsaktiva kanske slipper ”köra strutsvarianten”.
Planen är utbilda livsmedelsinspektörerna och uppmärksamma dem på det utrymme för flexibilitet som redan finns i lagen. Syftet är att förhindra onödig stelbenthet och petig byråkrati.
Själv har jag en tumregel som jag är mycket petnoga med: Satsningar för bullbak och mot regelkrångel bör alltid välkomnas!
