Göran Persson har hängt upp hatten, ställt in skorna och lagt politiken på hyllan. Nu börjar hans eftermäle att skrivas.
Det är svårt att sätta fingret på en distinkt Perssonsk prestation. Per Albin hade sitt folkhem. Palme stred för socialism och mot USA. Ingvar Carlsson ansökte om medlemskap i EU. Men vad kommer att betraktas som Göran Perssons bärande gärning?
Makten framför allt löd titeln på en antologi där s-uttolkare häromåret diskuterade Perssons gärning. Elaka tungor menar att makthunger är hans främsta drivkraft, hans främsta gärning att han höll sig kvar vid makten så länge. Åtminstone utöver saneringen av stats- finanserna, som han genomförde innan han blev statsminister.
Erik Fichtelius menar att Persson visst har haft en vision. Två, till och med: att utveckla samarbetet mellan länderna kring Östersjön och att bygga det gröna folkhemmet.
Igår kväll sändes den första delen av den omtalade dokumentären om Perssons gärning. Den baseras på 57 långa intervjuer under Perssons år i ledningen. Han har tillåtit sig att vara öppen och ärlig, ibland förbluffande ärlig, eftersom överenskommelsen var att inget av materialet görs tillgängligt förrän efter han avgått.
Filmandet landade Erik Fichtelius i blåsväder hösten 2002. Det visade sig att han, parallellt med jobbet som inrikespolitisk kommentator i Aktuellt och parti- ledarutfrågare i SVT, varit Göran Perssons personlige levnads- tecknare i sex år.
Så vänskapliga bör en granskande journalist och en makthavare inte vara. Förfarandet väckte relevanta pressetiska frågor och en orkan av kritik. Fichtelius fick lämna jobbet som inrikespolitisk kommentator och gick till den mindre glamorösa SVT-kanalen 24 Direkt.
Igår kväll var det upp till bevis. Hade middagarna och den privata vänskapen fått Fichtelius att tappa perspektivet och vilja framställa Persson i alltför positiv dager?
Det verkar inte så. Den Göran Persson som tonar fram är inte precis någon angenäm person. Han avfärdar Mona Sahlins kognitiva förmåga, ”hennes styrka är inte tänkandet”, och kontrasterar med sig själv: ”Min begåvning är snarare som strateg, långsiktigt tänkande och handlingskraft.”
Dåvarande oppositionsledaren Carl Bildt beskrivs som ”så djävla dålig” att han underlättar Perssons jobb. ”Det är klart att jag undrar vart han ska ta vägen, killen. Jag undrar vad han ska göra. Jag tycker lite synd om honom.”
Att Göran Persson är den enda socialdemokratiska ledare som överlämnat ordförandeklubban i opposition, efter att ha tappat var fjärde väljare, blir då ett slags poetisk rättvisa. Inte minst för den nya utrikesministern Carl Bildt.
Och eftermälet, då? Omsorgen om Östersjösamarbetet ledde så småningom till att Persson drev på EU:s utvidgning österut. Av det gröna folkhemmet blev inte mycket.
Att dokumentären tillkommit under tvivelaktiga former hindrar inte att den är sevärd. Göran Persson ställer sin offentliga, tillrättalagda person åt sidan och talar ur hjärtat. Det är intressant både för dem som intresserar sig för Sveriges moderna historia, och för dem som bara vill se en tidigare statsminister bete sig illa mot andra människor.
