Den vasst välformulerade vänsterintellektuella feministen Anita Goldman – numera författare till flera djupt andliga böcker – beskriver i boken Guds älskarinnor hur vissa ord och begrepp så att säga mönstrats ut ur vår officiella begreppsvärld. Dit hör till exempel ”tillhörighet, beroende, tradition, renhet, fullkomlighet, ödmjukhet, enkelhet, tro, förtröstan, helighet, hängivenhet och vördnad”.

Till detta kan man lägga andra begrepp som så att säga avlägsnats ur den politiskt korrekta vokabu- lären. Till exempel: dygd, oskuld, synd. Och, naturligtvis, det ord som en del tycks uppleva som mest provocerande av alla: ”ondska”.

Jag vet inte exakt när begreppet ”ondska” började falla i onåd. Förmodligen under det vilsna 60-talet och det galna 70-talet. Det var då det plötsligt blev tabu att tala om en personlig ondska. Om något gick ”åt helvete” var det inte individers fel utan ”systemens”.

Själv läste jag år 1964, 19 år gammal, den tysk-amerikanska rabbindottern Hannah Arendts bok om den nazistiska judeutrotningens chefsorganisatör, Adolf Eichmann. Boken heter Den banala ondskan, och Arendt kommer fram till följande slutsats: Eichmann var ingen ond människa. Han var en normal människa som andra.

Några år senare drabbade den kommunistiska 68-rörelsen också många kristna ungdomar. De bildar ett ”kristet 68”. En av 68-ornas första insatser var att försöka avskaffa den personliga ondskan. Redan på första sidan i den tidstypiska boken Jesus i politiken (Torbjörn Freij, 1974) säger någon: ”Det är inte människorna som är onda, det är strukturerna.”

Så inträffar den bisarra historiska paradoxen. Mitt under det sekel som präglas av den största ondskan någonsin – kommunismen och nazismen – börjar begreppet ondska marginaliseras. Mitt under det sekel då en handfull sataniskt ondsinta individer – till exempel Mao, Stalin, Hitler – kostar cirka 100 miljoner människor livet, avskaffar vi tanken på den individuella ondskan.

Därmed står vi också handfallna när vi ställs inför rent djävliga händelser: Mordet på Engla. Den till det yttre gode medborgaren Fritzl i Amstetten. Modern i en sydtysk borgerlig idyll som dränkte tre nyfödda barn, slog in dem i plastpåsar och lade dem i frysen.

Under lång tid har man försökt förklara sådant enbart med psykologi, beteendevetenskap, sociologi. Det blir allt tydligare att sådana förklaringsmodeller inte längre räcker till. Vi kan inte längre – inte ens i vårt skyddade välfärdssamhälle – bortse från att ondska är en realitet. Också personlig ondska är en realitet.

För mig är det självklart. Jag tror att människan har en god sida. För den som tror på godhet, blir tron på ondska, dess motsats, en logisk slutsats. Vi kan inte tänka oss ljus utan mörker. Tron på ljus och godhet leder också till medvetenhet om ondska och mörker.

Det är hela tiden en kamp. Inom individer. Mellan individer. Också inom samhällen och mellan samhällen. Reagan var inte så dum när han kallade Sovjet-unionen Ondskans imperium. Just i dag ser vi ondskan hos de härskande i Burma, hos Mugabe i Zimbabwe, för att bara nämna några.

Därför känns det som en intellektuell befrielse att Brännpunkt nyligen initierat en fördomsfri diskussion just om ondska.

Göran Skytte är författare och fri skribent.